Ser ut som Ariel i Medium?

Okej.

Jag måste bara skriva ytterligare en gång.
Fick igår morse ett sms ifrån min chef, i det stod det att min stängning utav restaurangen var dålig.

Riktigt dålig stängning.
Känner mig rätt arg på henne då hon själv inte direkt gjort så bra ifrån sig under de få stängningar som hon hittills haft.

Nu ska jag åka om 10minuter och känner att jag inte alls vill möta henne och hennes kollegor. Jag blir arg för att jag skött mig fläckfritt under ett och ett halvt år.

I mitt jobb, visserligen har jag varit sjuk en del. Men det räknas väl inte med till mina prestationer. Hon kan gnälla bäst hon vill. Jag lägger dövörat till.

Tills hon börjar se det bra som vi gör också.
Annars så slutar jag med skiften. Bara sådär.

Kommer ändå vara tvungen att lägga av, kan inte jobba sådana tider senare framöver.
Vilket hon ska få vetskap om snart. Hon lär bli riktigt förbannad.

Trött är jag.
Precis som jag ser ut.
Trött är jag också på att springa runt med min svarta kappa och hårtet stramt uppsatt i knut eller toffs. Trött på dessa arbetskläder.

Nu vill jag att det ska vara vår, linser + fina kläder.
Bort med allt elände.

Btw, ser jag eller påminner inte jag och Ariel i Medium (den äldsta dottern) varandra väldigt i utseendet? I vissa lägen iaf.

Vi hörs.

Tiden går fort, redan April.

"Varför tog hon ens det där jobbet när hon uppenbarligen har så mycket problem att hon inte klarar av det".

"Skulle det inte vara bättre om hon bara tog och chillade ner och började i terapi"?
"Jag önskar att hon gjorde det".

Sjukt egentligen, ena stunden så lever jag i en panikattack, eller också så är jag totalt nedbruten, tårar över hela ansiktet, rödsprängda ögon.

Stunden därpå så är jag sminkad, inte speciellt snygg. Men helt plötsligt så är jag gående på vägen där nere, påväg till tunnelbanan och jobbet. Och jag ser ut som vilken annan människa som helst.

Inget syns och jag visar inget utåt.
Jag går in igenom dörrarna till restaurangen och kör de vanliga vänlighets fraserna.
Hej hur mår du, jo tack bara bra, hur är det själv?

Sedan är jag igång på detta viset.
I ca 10 timmar.

Tills jag kommit in innanför de dörrar som nu tillhör mitt hem.
Jag hinner inte tänka eller känna, utan rakt in i duschen. Och fort i säng.
Glöm inte medicinen - min livlina.

Morgonen därpå,
upp, hinner känna efter såpass att jag vet att jag inte vill åka iväg.
Åker till jobbet, är dendär normala tjejen.

Väl hemma.
Ledig nu.

Hoppas och vill att jag ska klara av att inte bryta samman under dessa dagar som följer. Är ledig och måste visa hänsyn till människorna omkring mig. Jag måste ta mig igenom dagarna.

Samtidigt som jag ser fram emot ledigheten, så är jag ändå rädd för den.
Men jag orkar inte med mig själv och detta eviga skrivande om allt som är svårt och jobbigt.

Jag har vissa saker som jag tjatat om tidigare här i bloggen som jag ser fram emot också. Först och främst så ska jag nog på en konsert tillsammans med min bror i maj.
Ser fram emot det. Kanske inte världens mest genomtänkta musik och texter som denna artist framför, men hur som helst.

Grymt blir det nog.
Och det är redan April. Snart är det dags för semester och snart börjar skolan. Och därmed också ett lite mer normalt liv. Normal dygnsrytm och dessutom tid över för ledighet de dagar som de flesta andra också har det.

Helger tex, jul, påsk mm.
Jag vill också vara ledig när alla andra är det, som det är nu så jobbar jag då alla andra har det ledigt och kul.

Kommer äntligen få lite struktur.
Och träningen kommer att gå så mycket bättre.

Jajaja.
Jobb snart.

Måste ordna till mitt yttre.
På med ett ansikte osv.
Bye

Panikattacker

Jag är rädd för att jag kanske kommer att bli mer isolerad än vad jag tidigare varit. Det känns så. Jag fasar över att gå till gymmet, det är liksom något hos mig som säger att det är farligt.

Att jag kommer att uppleva känslor väl där som jag helst och till varje pris ska undvika. Jag vet innan hurdant allas blickar kommer kastas på mig så fort som jag träder in i salen. Vad som är farligt eller läskigt med det?

Ja om jag kunde besvara den frågan, så skulle jag göra det. Men nu vet jag inte riktigt själv. Förutom att jag hamnar i en paralyserande känsla och får väldigt svårt att lugna ner mig.

Jag upplever panik inombords, som jag kämpar med att inte visa utåt. Jag får svårt att koncentrera mig och ibland får jag för mig att alla pratar om mig, eller också tänker saker om mig.

Jag blir paranoid. Jag får svårt att se mig omkring och känner mig omringad. Kvävd. Jag vill springa springa bort. Fortast möjligt till en säker och trygg plats. Jag vill helst utav allt undvika ögonkontakt.

Och jag vill absolut inte börja gråta.
Det är en utav de värsta sakerna som kan hända. Att jag inte skulle klara av att hålla emot och börja grina.

Jag kämpar emot och försöker att se så oberörd ut som jag bara kan. Men någonstans så känns det ändå som om att folket där inne vet hur jag mår. Att de ser ner på mig och min svaghet.

Jag inbillar mig att de vet hur osäker jag är och att det för dem är synligt. De kan nästintill läsa mina tankar. Jag är medveten om alla mina rörelser, väl medveten om vem som finns bakom/framför och vid mina sidor.

Jag studerar i smyg vissa människor, för att försöka bekräfta för mig själv att allting är ren inbillning. I min fantasi. Att ingen kollar på mig. Att ingen hör orden som jag hör, att ingen hör mina tankar eller känner av min panik.

Jag är rädd för att smitta ner dem.
Ser upp och möts utav två ögon som ser på mig, snabbt ner med huvudet igen. Gömmer mig under kepsens skärm. Jag önskar att jag kunde få vara själv i rummet.

Jag blir besviken.
Jag känner mig sviken utav min egna förmåga.
Jag tycks totalt sakna förmågan att bete mig som en normal människa.
Mina tankar är orealistiska, men mina upplevelser är till hundra procent verkliga.

Jag försöker att lugna ner mig själv, jag försöker att intala mig om att ingen vet något om mig där i rummet, att ingen ser det som jag känner. Ingen vet det som jag vet om.

Men ändå så kan jag inte få panikattacken till att sluta. Skakande går jag därifrån. Helt slut. Inte bara på grund av min fysiska aktivitet, utan för att kroppen under hela den här tiden blivit utsatt för en enorm stress.

Blivit utsatt för en skakande upplevelse. Jag har blivit tömd på energi och känner mig så utmattad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Orkar mig precis hem. Väl hemma är jag arg.

Slår i dörrar och kanske gråter jag i frustration. Jag ville bara gå och träna. Varför kunde jag bara inte får göra det? Varför var det tvunget till att bli en sådan katastrof? Varför blir allting som jag gör till en så stor grej?

Vill vara normal, vill kunna slappna av och leva som vilken annan människa.
Jag vill ha min frihet tillbaka.

Jag vill bli befriad. Jag vill läka och återigen bli hel.
Nu vågar jag inte gå ut. Vågar inte mer, vill inte utmana mig själv någon mera. Det räcker. Skakar redan för morgon dagen.

Hoppas på att det inte kan bli sämre.

Oplanerat

Nu har jag haft några katastrofala dagar. Fyllda med tårar, fler tårar än på länge. Förut då kunde jag mer eller mindre planera när jag skulle låta mig få falla ihop och gråta. Jag kunde behärska mig till den mån att det inte ens märktes av hurdant jag egentligen mådde.

I större delen utav mitt liv så har jag väl mått pissigt. Det är det som är sanningen. Sanningen för mig, som jag försökt så hårt att dölja för andra. Försökt hemlighålla, samtidigt som jag å ena sidan ofta också knutit nya band till människor som jag haft på distans, dock väldigt nära då de haft vetskapen om min hemlighet.

Jag har talat om mina innersta problem, anförtrott mig och delat med mig. Jag har med hopp alltid ingått i dessa distanserade relationer med en baktanke, baktanken har nog varit att få medhåll och medkännande.

Det har ofta känts som om att jag blivit motarbetad utav dem som jag haft mig närmast, de som funnits vid min sida dag in och dag ut. Att ingen riktigt velat inse, eller ens leka med tanken att jag är och kan bli även mer bräckligare än vad jag redan är.

Jag kan tro att det är läskigt för folk att se mig sådan, en sådan som bara gråter utan anledning. Och inte säger ett ljud. Inte vill berätta vad som står på eller inte vill dela med sig. Kanske är det mer läskigt att det ej heller funnits självklara och synliga anledningar enligt dem för mig att vara i dessa tillstånd.

Jag planerar inte när jag bryter samman, eller hur jag ska göra det. Om det är en passande stund eller inte. Det kan jag alltid försöka göra när jag är utomhus, bland folkmassor. Det är nog då som min panikångest slår till. Det är den utlösande faktorn.

I en utsatt miljö, med många ögon som ser på mig. Ja då måste jag hålla skenet uppe. Jag känner inte för att bara gråta hela HELA tiden. Men nu på senaste tiden så har jag mest gråtit. När jag varit för mig själv och även bland andra. Gråtit på jobbet ( men i smyg ).

Kanske jag kan bli "befriad" igenom att låta släppa ut så mycket som möjligt utav det som uppenbarligen finns att få ur mig. Att samtala med en kurator och därigenom får en remiss till en psykoterapeut. Man ska visst bearbeta de traumatiska händelserna som man har varit med om.

Det vet vi idag. Det lär vi oss igenom att titta på tv, igenom att läsa i tidningar, läsa böcker.

Kanske är det något som försöker visa för mig nu att det är OK. Att jag äntligen kan sluta vara så hård mot mig själv. Att jag kanske äntligen kan låta mig få vara sårbar och öppet visa hur det är för mig, att vara mig.

Jag vet bara att jag inte ska planera det för mycket. Oftast sätter det bara en enorm press och förblir ett försök men ett väldigt halvhjärtat sådant. Det ska förbli oplanerat, lite tyst. Lite hemligt.

Jag ska bara råka hamna där.
God natt

Vallhornsvägen 8

Jag har återfått min plats i världen. För jag har pengar. Idag har jag släpat runt på alldeles för mycket saker. Burit och sett ut som en packåsna. En stor kartong ifrån H&M en enorm påse ifrån Nilson, dock inte innehållande skor:(

Utan Yoga matta+ ytterligare ett paket, med fyra nya underbara böcker! Var i lägenheten också och kollade runt. Blev riktigt ledsen när jag väl var där. Det har ändå har varit mitt hem under så många år.

Där levde jag tillsammans med min mamma, min bror och även min pappa. Vi levde trotts allt tillsammans. Vi levde de familjeliv som för oss var möjligt.
Det var dit som jag först flyttade efter att ha bott hos min sista fosterfamilj.

Det var i den lägenheten jag bodde i när jag började i 2:a klass, 3:e klass 4:e, 5:e, 6:e, 7:e, 8:e, 9:e klass och till och med när jag började mitt första år på gymnasiet.

Det var den lägenheten som jag så många gånger lämnade, för att senare återkomma. Den jag ville slippa och den som jag hatade och skämdes över.

Det är den lägenheten som jag gömt mig i. I den lägenheten finns det rummet som jag spenderat alla mina dagar utav ensamhet i. Eviga dagar i det rummet, fyllt utav desperation. Det var rummet som jag knarkade i. Det var rummet som Benny var i. Det är rummet som jag lyckats finna en form utav trygghet i, mitt i allt kaos som funnits så nära intill som i köket bredvid.

Det är den dörren som jag har låst när jag velat dölja att jag gråter, den dörren som jag låst för att få vara i fred, den dörren som jag smällt igen så många gånger för jag blivit besviken,arg och ledsen. Det är innanför den dörren som jag formats till den som jag idag är. Till den som jag idag blivit.

I det rummet så har jag bett, jag har bönat och jag har skrikit. Jag har skrivit oändligt många ord. Alla de tiotals block som jag fyllt under åren, har jag gjort i det rummet. Jag har lärt känna underbara människor i det rummet, jag har spenderat nätter tillsammans med en helt underbar människa i det rummet. Det var där inne i det rummet som jag genomgick ett missfall. I det rummet som jag gick miste om en vän. I det rummet som jag slagit en kniv igenom dörren. I det rummet som jag kastat hammare mot fönstret.

Det är rummet som jag målat en röd fondvägg i. Det är i det rummet som jag återfått suget på livet, det är i det rummet som jag åter tappat hoppet om livet. Det är mitt rum. Och jag är ledsen över att lämna det rummet. Uppriktigt ledsen.

Jag grät när jag var där idag.
Jag grät över - Alla minnen som jag lämnar efter mig. För All besvikelse som jag upplevt i den lägenheten. Jag grät över All jävla sorg som jag varit tvungen att genomlida i den lägenheten. Jag grät över All den ilska som jag fortfarande bär med mig, ilska som jag fortfarande bär på, ilska som många gånger byggts upp i den lägenheten. Jag grät över Alla misslyckanden och missförstånd som varit i den lägenheten.

Men mest grät jag nog över att nu behöva säga hejdå till allt det. Allt det som varit mitt liv. Hur tragiskt och hemskt det än varit, så vill jag inte glömma. Jag vill aldrig någonsin glömma de stunder, de få stunder som varit bra i hemmet. Jag vill föreviga er, ni, mina minnen.

Och aldrig glömma bort att jag älskar och saknar varje dag.
Men jag måste släppa taget. Men vet bara inte om det här är rätt sätt. Inte mitt val. Det är inte mitt val.

Money Money Money

Give me some some some money.
Pantade burkar nyss. Och vet ni varför?

Jo för att jag är pank.
Såhär pank har jag inte varit på väldigt länge.
Men hade mycket utgifter förra månaden och kommer att ha även denna månaden. Får planera ekonomin bättre helt enkelt.

Skulle ifs haft pengar om jag inte varit så dum så att jag slarvat bort min pinkod till sparkontot. Men! De ska ändå inte röras så det är väl lika bra.

Har tränat en del hemma nu.
Har lite mer att göra.

Pengarna kommer in kl 00.00.
7Eleven här kommer jag.

12x3

Jag måste vakna upp!
Tiden rinner ifrån mig och det gör också min chans att nå till det något som jag vill nå till. Ska ner och trampa skiten ur motionscykeln senare idag. Men det blir senare. Efter kl 13-14 någonting.

Då lär det vara mindre folk där, hoppas jag i varje fall. Det är mycket det som hindrat mig nu i ett par dagar. Alla de människor som finns där inne. Alla blickar, alla nyfikna ögon som vänder sig mot mig så fort jag kommer in.

Men nu ska jag strunta i det. Tränar hemma nu, cykeln senare.
Sen får vi se, så fort jag får igång en till så blir det lättare.
Maskinerna där är inte alls desamma som de som fanns på mitt förra gym.

Det var också en helt annan frihet där, ingen brydde sig om mig eller vad jag gjorde. Eller hur jag gjorde det, till skillnad från detta stället.

Hur som helst, nu är det dags. Blir så less på mig själv.
Vill ha en bra kropp som håller ut och orkar mer. Ja då måste man också träna sig till det - Vill ha en kropp som ser bättre ut också för den delen.

Fåfäng kanske. Eller bara normalt att man som 20årig tjej inte vill se ut som skit, då man kommer ha gott om tid för det senare framöver. Vill må bra, bättre.
Bäst.

Vilken kändis är jag lik?

MyHeritage: Celebrity Collage - Geneology - Family tree chart

Livet är svårt ibland

Besökte vårdcentralen idag. Läkarens ordinationer var följande :




Ibland så är livet svårt, det för med sig svåra saker till oss

En rund ring +
ett tillägg på medicin.

Ut ur ringen!
Ut ur cirkeln!
Du måste ut ur den.

Dumma doktor chilenare.
Livet är ännu svårare när man ska kommunicera med läkare som inte riktigt fattar svenska språket eller sina patienter.
Återkommande problematik som uppenbarligen inte löses upp med hjälp utav några piller - äsch vafan, tyst på fanskapet!

Släng i henne lite mer piller.
Jaja.
Tänker då inte gå till jobbet.
Trotsar som en liten 3åring.
Nej då.

Mer piller däremot.
Så from torsdag.

Om han kunde få känna på min panik.
Se min rädsla.
Rota runt bland mina tankar.

Har du konstiga tankar?
Ja.. ehh beror på, vad är konstiga tankar?
Att du vill göra dig själv illa tex?

Tror du att jag inte har det,
men jag kan skilja på när de blir tillräckligt farliga.

Nej, bara overklighetskänslor.
Bara overklighetskänslor.

Jag tror panikångest.
Ja jag tror också jag har panikångest.

Kanske kurator?
Kanske psykoterapeut och riktig hjälp?

Jag trodde att livet var lätt.
Aldrig svårt. Jag trodde att jag aldrig mer
skulle behöva genomlida ännu en motgång.

Blödande sörja.
Dumt allting.

Riktigt uselt tom.

Tröttsamt

Jag ser på tv program. Och det samtalas om kvinnligt och manligt. Och jag måste bara tycka till. Kvinnor uppskattar en blomsterbruket mer än att knulla. Killar gör allting för att få knulla, medan tjejer gör allt för att få killen till att göra saker för att få knulla.

Ja alla är vi lika simpla. Inte finns det något som kallas för individer och absolut : Jag gör allt i min makt för att få killen till att göra saker för mig för att få knulla. Till och med när jag gråter så är min största önskan att killen ska komma och trösta mig för att sedan knulla på mig.

Absolut. Jag älskar ju att knulla och att märka att killen vill knulla. Helt jävla tiden vill jag ha denne bekräftelse. Dygnet runt. Min kropp skriker efter att knulla. Och min hjärna efter bekräftelsen.

Det är aldrig så att jag bara önskar att få sova. Att jag bara önskar att jag inte behövde känna mig sugen. Känna mig mottaglig och känna att jag vill ha saker instoppade i min kropp. Nej, alltid är det just det mest trevliga som jag kan komma och tänka på.

Dessutom så är jag blond, jag är slank och solbränd. Ibland bär jag smink och ibland så har jag svarta strumpbyxor. Ibland så har jag en kort tunika och stilat hår. Klackskor och en väska i svart lack. Det betyder att jag gillar massa hårt sex, hela tiden.

Det betyder att jag ständigt är villig, och att jag aldrig skulle tacka nej till ett skjut. Inte i dagsläget inte. Det syns ju på mig. Hur skulle ni eller jag kunna förneka det? Att jag bara ber om det, bara igenom att finnas till.

För knulla är det mest underbara som kan ske under mina dagar. Jag leker mig till knullet. Låtsas som om att jag inte vill. Sedan har jag sex som om att det var det ända jag någonsin varit född till att göra. Knullar hela natten lång. Ända tills det bara är en timma kvar tills väckarklockan ringer och det är dags att stressa upp.

Inatt så ska jag definitivt knulla. Men jag kommer väl drömma om blomsterbukter, drömma om kramar och om att få höra vackra ord. Och även imorgon så kommer jag att drömma om samma saker, samtidigt som jag leker mig till knullet. Hela jävla tiden. Non-stop.

Allting handlar om kuken. Den maktfulla gudomliga kuken. Majestätisk, beundrad. Den som styr och ställer. Behovet som den här blodsprängda kuken har. Det går före allting annat. Före känslor utav hopplöshet, ensamhet och avsaknad utav livsglädje. Det spelar ingen roll.

Vad än kuken vill, vem kuken än vill ha - får den. Alltid. Ett nej är ett nederlag. En katastrof. Det går inte att slappna av, det går inte att föra konversationer. Nej - det går inte ens att ge närhet i from utav kroppskontakt, en kram. En hand i den andres. Utan det måste vara sex.

Äcklig sex, hela tiden.
Ibland mindre äcklig.
Ibland nästintill tvingad sådan.

För konsekvenserna blir alltför stora om vi inte ger efter.
Ger upp och ställer upp.
Bara en gång till.

Men kom ihåg.
Vi drömmer om blommor.
Vi drömmer om caféer.
Vi drömmer om händer som håller hårt i våra.
Och vi drömmer om annat än saker, som stoppas in i oss.

Men trotts det,
så leker vi var dag.
Leker och flörtar till oss knullet.
I var och varenda vaken sekund.

Pappas underbara verk

Utan eget hem, utan boende rent av hemlös..
Är vad jag kommer att bli inom kort framtid.

Min käre underbare mamma och min så älskade pappa har bestämt sig för att jag from nu ska börja betala en rätt så stor summa pengar var månad för att få ha kvar mitt rum. I den lägenheten som stått tom, tom på människor sedan långt tillbaka.

Var jag varit under hela denna tiden? Spelar det verkligen någon roll? Förutom att jag faktiskt inte kan eller får bo här. Det strider emot deras regler. Så jag har inget hem. De hade skickat ett brev. Ett fucking brev hem till mig och mamma.

Där det står att jag måste börja betala. Betala för vad? Betala hur? Jag har en inkomst som ligger under 10 000kr var månad. Jag har redan räkningar på 2000 kr + per månad. Sen ska vi inte prata om alla kostnader för mat. De ligger väl på + 2000kr.

Nej jag kan inte betala mer än vad jag redan gör.
Ska jag jobba som en liten horunge på det stället 120timmar i månaden för att se min lön springa iväg på en och samma dag. Och inte ens ha råd att köpa ett nytt klädesplagg till mig själv?

Det vore kanske lite annorlunda om jag visste att pengarna som de vill ha utav mig skulle gå till vettiga saker. Eller rakt ner i min mammas ficka. Men samtidigt, om det vore så, så skulle hon ha mer pengar än vad jag själv i slutändan skulle ha. Till vad?

Nu vet jag att det skulle vara min pappa som skulle styra och ställa. Det skulle gå åt att finansiera hans alkoholmissbruk. Och för inte tal om hans enorma brukande utav cigaretter.

Jag har inte råd med det.
Jag hyr väl ett förråd. Slänger in mina möbler och söker efter en samboende.
För om ett halvår, så kanske det kan ordnas på ett eller annat sätt.
Kanske jag kan få bo utan några sjuka regler som hindrar i dags läget.

Nu måste jag prata lite.
Och sluta skriva.

Massa telefon samtal och mycket att kolla upp.
Ännu en gång.

Jag blir bara besviken, ledsen och arg.
Du min underbara pappa.

Du bara fortsätter att imponera mig. Du imponerar igenom att du lyckas göra mig illa, trotts att vi aldrig ses, aldrig hörs. Trotts att vi bor långt ifrån varandra.
Så finns du ständigt där och förstör.

Hela jävla tiden.

Min Älskade Far

Jag har ett par ord som jag vill få nedskrivet här. Jag har helt enkelt haft en bra dag. En sådan som jag knappt mått det minsta dåligt under. Det började inte så bra, jag skulle ha varit hemma hos min pappa idag.

Detta för att han fyllde år för ett par dagar sedan. Vi skulle setts hemma hos honom och mamma, jag och min bror. Vi skulle firat att han nu fyllt 64år. Gammal har han blivit min pappa.

Redan när jag var väldigt liten så tyckte jag att han var väldigt gammal. Han var kring 40+ när jag föddes. Han skulle visst aldrig få bli den där spralliga och aktive pappan som jag så mycket skulle behövt.

Vi skulle fira idag, att han blivit äldre.
Tårta och påhälsningar ifrån hans ungar. Vi som han gett liv åt. Vi som han älskar mer än allt annat. Behöver jag berätta att jag aldrig åkte dit?

Det började med ett sms ifrån min bror, ett svar på det som jag skickade till honom. Det var kort och enkelt. Ring skrev jag, han svarar igenom att skriva - Ringer snart, ska bara köpa öl.

Jag kände genast att jag inte kommer att åka någonstans. Öl. Det låter bekant. Öl och lite whisky och lite cider och lite vin. Köpa lite öl. Jag ringer min mamma och berättar att jag inte kommer att komma.

Hon berättar att hon står i hallen, hon väntar på mig och min bror. Vart är ni säger hon. Jag säger att jag inte kommer dyka upp. Att jag inte orkar med att de ska dricka. Att jag stannar där jag är.

På henne låter det som om att jag precis skjutit någon. Gjort mig skyldig till mord. En kniv rakt i hjärtat. Jag förklarar för henne att jag kan komma och hälsa på en annan dag. En sådan dag som de inte tänker spendera igenom att hälla i sig mängder med alkohol.

Jag vet att jag vid något tillfälle under vårat samtal höjer rösten . Erkänner tyst för mig själv att skrikandet är pågrund av mitt dåliga samvete. Skuldkänslorna har slagit till. Min mamma stod i hallen, i hallen och väntade på oss. Jag ger upp och slänger på luren. Orkar inte lyssna mer.

Vill inte behöva delta i ytterligare en hemsk repris. Vill inte behöva bevittna fulla mammor, bröder och pappor. Inrökta rum, pissblöjor och pissburkar. Ciggaretter i mängder, smutsiga golv, stökiga bord och brännmärken som befläckar vart enda ett utav dem. Jag vill inte behöva se och identifiera mig med dem.

Mitt deltagande har sin gräns, idag var det just det. Att jag valde bort deltagandet. Min käre far, han måste känna sig ledsen nu. Så tänker jag. Hon min egna dotter, hon valde bort mig. Hon sa att hon skulle komma i helgen, men gjorde aldrig det. Vilket svin. Jag är ett svin. Men vem är det som jag egentligen beteer mig svinigt emot?

Känner jag dig käre far? Vad vet jag egentligen om dig? Har vi någonsin haft en civiliserad konversation? Kan jag något om ditt liv, vet jag något om din personlighet? Känner vi varandra du och jag? Vet du vad jag gillar för mat? Vet du vad för typer utav böcker jag tycker om att läsa? Vet du vad jag drömmer om? Vet du hur jag mår?

Vet jag om du någonsin talat sanning? Vet jag om du ens villa ha mig, om jag var önskad? Vet jag om det är sant det som jag fått berättat för mig, om dig. Det äckliga. Det som gör mig så äcklad. Det som gör mig så himla rädd. Det som får mig att känna mig väldigt illa till mods. Det som får mig till att skruva på mig. Får mig till att rysa. Må illa och önska att jag hade sluppit få veta.

Har du alltid grattat mig under mina födelsedagar? Har du funnits där? Har du varit en bra pappa? Har du tagit hand om mig? Har du lärt mig annat än rädsla? Det som du försökte intala mig om, som liten, att inte vara rädd. Du har bara lärt mig att vara rädd. Rädd för män, misstro och hata.

Du har lärt mig hur jag ska skydda mig, tom så pass mycket att de som bara vill mig väl inte får komma mig för nära. Jag önskar så att du hade varit annorlunda. Att du hade valt mig och min bror. Valt bort flaskan. Vågat att älska oss och begå misstag. Erkänna dig besegrad. Jag hade så gärna velat ha en normal familj. En nykter pappa, en frisk mamma.

Trotts allting pappa, så känner jag skuld för att jag inte kom till dig/er idag. Du har blivit till ett sådant litet barn idag. Så svag. Så trött. Så liten, men ack så stor. Du har blivit allt det där. Du har förfallit. Slitits sönder. Tinat bort. Besegrad. Men du har fortfarande inte erkännt.

Men bra kväll.
Jag har haft en bra kväll. Förutom allt detta med min pappa.
Har inte känt av tomhetskänslorna. Ingen depressiv tanke, ja förutom sådant som alla mer eller mindre har ibland. En som handlade om att jag va tjock. Kände mig väldigt ful idag när jag vaknade. Brukar vara tvärtom. Att jag känner mig rätt fin under morgonen, men ful under dagen/kvällen.

Blev någon skum dämpad känsla som flög över mig precis innan jag började skriva.
Men den försvann. Det fungerade att skriva av sig denna gången. Vad det var som kom över mig vet jag inte. Men det är borta nu och förhoppningsvis så slipper jag sådana känslor under morgondagen också.

Ska göra en rätt så jobbig sak imorgon. Eller nja, jobbig sak är det för mig i varje fall. Tänker sjukanmäla mig under mån,tis & onsdag. Är inte det bästa tillfället då en är på semester, en annan på kurs och en tredje sjukskriven. Men jag har fått nog. Nu är jag mer än någonsin övertygad om att studera och sluta på det jobbet är rätt val för mig.

Och jag längtar.
Semester.
Skola.

Lycka.
God Natt

Flicka lilla

Det har varit en väldigt konstig dag.
Men jag har hittat bra musik & jag har börjat skriva på något som jag tror kommer bli rätt bra. Vi får se hur lång tid det tar att sammansätta allting. Redigera, klippa, klistra sudda ut och lägga tillbaka.

Jag har varit ledsen idag, samtidigt som jag har varit tacksam. Samtidigt som jag känt mig otroligt förvirrad. Ovanligt va? Nyheter Alarmerade nyheter Hon den där tjejen som alltid är förvirrad och kluven är det idag igen!!

Längtar bara efter en kram. En lång varm och trygg kram. Jag får det snart. Vilket känns bra. Jag behöver dem. Kramarna. Vet du, jag behöver att få känna mig liten ibland. Det hela är säkerligen helt sjukt.

Men ibland så behöver jag få känna mig som en liten flicka igen. Jag sörjer den lilla flickan som aldrig fick bli sedd. Som aldrig fick de där kramarna som för henne betydde mer än allt i världen.

Jag blir aldrig den lilla flickan igen. Men hon finns där inom mig. Hela tiden. Och än idag så söker hon efter tröst. Än idag så söker hon efter kramarna & trotts att de kommer ett par år för sent & inte ifrån hennes föräldrar. Så behöver hon dem Lika mycket.

Trösten.
Som hon aldrig lyckas att få.
Som hon alltid kommer att leva utan.

Avsaknaden utav trösten.

Det som alltid känns som ett evigt, tomt, djupt och mörkt tomrum hos henne.
Det är trösten som aldrig lyckades nå fram.

Den blev väl feladresserad.
Hon vill nöja sig med det som finns idag,
så ofta låtsas hon för sig själv att det är tillräckligt.

I många lägen så faller hon
och hon vill inget mer än att gråta,
skrika, banka och slå hårt i väggarna.
Hata och Hata något så innerligt.
Sörja och gråta i dagar.

Hon behöver agera ut.

Visa allt som hon då inte kunde,
allt hon idag vet,
saknades.

Men jag har kärlek.
Jag får kärlek.
Jag närs.

Hela tiden.
Det blir nog bättre för henne,
för mig.

För Oss, vi som är en och samma lilla flicka.

Dagens

Nu ska jag åka iväg hem till min käre mamma.
Vi ska iväg och köpa en cdspelare till henne. En såndär "stor" som hon säger.
Stor, för henne, minimal enligt mig.

Men min mamma är som hon är,
så liten i en stor och förvirrande värld.

Ska hämta ut alla mina paket också.
Ska börja dricka en massa äckel shakes.

Får se hurdant det kommer att gå.
Träning ikväll också.
Toppen det.

Känner inte alls att jag vill.
Men när känner jag någonting som egentligen ska eller bör följas.
Går emot min vilja.

Vältränad
är något jag kan få
lätt.

Blir det
sedan sätter jag nya mål.
Punkt.

Ingenting

Allting är ingenting, eller också så är allting, just det - Ingenting.
Livet är bara. Det bara är.

Jag kände allting idag, samtidigt som jag inte kände någonting.
På en och samma gång.

Allt kändes inom mig.
Allt det där som är ett absolut ingenting.

Ingenting alls.

Livet är bara, det existerar.
Det finns ingen definition.

Det är.
Och jag har ett.

Jag är tilldelad ett
liv.

Fyll det med det som du anser ge ditt liv en mening.
Hur lyckas jag med det?

Hitta det som jag anser ge mitt liv en mening?
Vart ska jag börja leta?

Nu gör jag bara.
Är bara.
Existerar bara.

Lever,
gör jag.

Andas.
Men är mina andetag meningsfulla?
Tycker jag att dem är värdefulla?

Fylla livet med mening.
Söka mig till meningen.
Syftet.

En illusion, eller en verklighet.
För nu så duger illusionen,
drömmen.

Om att känna mig hel och normal.
Någorlunda lycklig.
Och helst lite nöjd
också.

Kanske det sedan kan bli och förbli
den verkligheten som jag lever.

Bli till mitt liv.
Vara mitt liv.
Definiera vad livet är,
för mig.

När jag kan,
så ska jag sätta ord på vad livet är.

För mig.

Påtal om ingenting.

Jag har sådana hemska känslor utav att alla andra får uppleva sådant som jag aldrig kommer att få. Jag känner mig utanför. Varför ska inte jag kunna få delta och ha ett lika värdigt liv.

Önskar att jag kunde operera bort det som hindrar mig, mentalt och fysiskt. Vill slippa mötas utav en bild i spegeln som får mig att må illa. Dag in och dag ut. Varje jävla sekund.

Vill kunna slappna av och göra och vara. Bara vara. Delta, inget konstigt med det. Göra som ni andra och se ut som en normal människa.

Mycket begärt det där
kosta apa kommer det också att göra.
Men vad är meningen om jag ändå aldrig får känna mig lugn, och kanske tom glad.
Lycklig.

Avslappnad och nöjd.
Dit ska jag.

Onödigt med tid

Och nu sitter jag här, snart är det dags att gå. Är ledig imorgon. Har velat vara ledig sen jag gick till jobbet i lördags.

Men nu förstår jag plötsligt inte varför som jag ska vara det. Ledig. Vad ska jag göra? Hur kommer jag må? Vad är det som kommer att hända när jag är ledig?

Jag ser ingen poäng med någonting.
Allting är ...

Men jag kan lika gärna bara fortsätta då.

Kommer inte ta livet av mig direkt.
Vill inte göra det heller.

Att ta livet av mig för att allting känns så meningslöst.
Det vill jag inte.

Och inte utav någon annan anledning heller.
Det är nog så som jag har läst.

Att vi idag har alldeles för mycket tid.
Tid till att reflektera, till att känna efter, fundera, tänka undra.
Det måste vara det som gör det.

Vi får tom chansen till att reflektera och känna efter ännu mer om vi går till läkaren och blir sjukskrivna.

Varför känns det då som om att jag aldrig får tid nog?
Lider jag utav någon progressiv sjukdom?
En psykisk.

Tid för ångest.
Ja.

Tiden för ångest.

Under Utvecklad.

En dag kvar att ta mig igenom tills på fredag. Har varit nära till att bryta samman ett per gånger nu. Under gårdagen så var det tårar i mina ögon som vällde, men som jag aldrig tillät välla ur.

Det var många som sa det, det ser ut som att du ska börja gråta vilken sekund som helst. Så var det också. Vilken sekund som helst.

Tänk om jag bara gör det. Börjar gråta. Bryter samman. Visar utåt. Vänder ut och in. Visar och slutar att dölja.

Vägrar alla osynliga krav. Bryter mot reglerna. Blir den där tjejen som jag känner att jag är. Tänk om jag sa mer, tänk om jag hade orden.

Underutvecklad verbalt, socialt, känslomässigt, tankemässigt. En katastrof, ett missfoster. Vilken dag är det som jag vaknar upp? När är den dagen här? När kommer min styrka träda fram?

Har jag ingen styrka kvar. Kanske den är underutvecklad. Vill Vill och Vill verkligen inte känna mig som ett svagt försök. En ofullständig människa.

Imorgon får jag sova. Jag behöver sova. Vila. För det tar aldrig slut. Tankarna, känslorna, stressen och pressen. Jag får aldrig nog, nog med tid. Nog med återhämtning.

Hela livet för mig är en ända stor återhämtning. Summan utav allt som varit, är det jag återhämtar mig ifrån idag. Flera år senare. Kanske jag kan bli klar.

Jag hoppas det.

Jag

Hur många "jag" finns det inte skrivet i denna bloggen. Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag.

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaag är så egocentrisk.
Jaaaaaaaaaaaaaaaag behöver tid, jag får aldrig nog.

Hinner inte ikapp tiden.
Jag hinner inte avsluta det som ständigt pågår.
Dag ut och dag in.

Jag försöker lösa ett osynligt pussel.
Min hjärna slutar inte att gå på högvarv.

Hur hårt jag än försöker att inte tänka,
sluta bry mig,
sluta med allt.

Vill renas,
få en nystart.

Få bort det som gör det så svårt för mig.

Tungt.

Panik. Skakar och känner mig riktigt nervös. Stressad och väldigt väldigt rädd.
Skumt hur det kan vara så. Att jag kan känna så inför en sådan simpel sak. Önskar att någon kunde komma och ge mig en anledning till att inte behöva åka iväg.

Vill bryta en arm, svimma av och slå i huvudet. Åka in till sjukhuset och bli befriad ifrån alla mina förpliktelser. Låta mig få vila. Vila, precis det som jag nu gjort de senaste 6 dagarna.

Varför är det så himla svårt? Är det ansvaret som skrämmer mig? Eller är det ännu en gång människorna? Eller är det kanske det att jag nu igen ställs inför ett jobbigt men återkommande val.

Nu ska jag bara funktionera. Bara sådär. Ut igenom dörrarna - ut till allt det farliga. Till allt det där ofarliga som orsakar katastrof inom mig.

Lämnar tryggheten och känner mig totalt avklädd. Nu ska jag kämpa med att upprätthålla en fasad. För det är en fasad. Ett skådespel. Jag är huvudinnehavaren. Min roll väger tyngst.

Min prestation får inte vara medel, nivån får absolut inte vara låg. Toppklass jag ska vara bäst. Det kan jag inte vara utan att stänga ner. Jag förbereder mig mentalt. Jag gör det redan nu, jag går igenom allting som kommer att ske.

Jag förvarnar mig själv. Förbereder mig för det värsta tänkbara känslokarusell. Det är som en strid. Jag mot dem, ni mot mig jag mot världen.

Ikväll/Inatt kommer allting kännas bättre. Då har jag genomgått ytterligare en prövning och förmodligen lyckats ta mig igenom den med godkända resultat.
Men jag kommer vara kvar i känslan.

Jag kommer vara inställd på att skydda mig till varje pris, jag kommer vara känslomässigt avtrubbad. Likgiltig och oförmögen till att få kontakt med mig själv.
Tills jag får vila, sova ut och vakna upp utan denna känslan igen...

Återkommer på Tisdag.

Allmänt

Jag finner det väldigt svårt att kunna slappna av. Jag försöker men lyckas inte alls med det som jag vill uppnå.

Tillfredsställelse och lugn. Träning kanske skulle göra susen. Nu har jag satt igång igen, hittills så har jag endast vart iväg 3 gånger. Men det är ändå tre gånger och jag köpte kortet för kanske en vecka sedan.

Men jag tränar nog hemma idag. Brygger lite kaffe, slänger i mig något att äta och sedan så kör jag igång. Dedär jävla borrarna stör mig.

De borras hela tiden. Låter från alla håll. Jag som hade hoppats på en sovmorgon denna dagen. Nu ska ju helgen försvinna bort igenom att jag ska köra skift.

Jaja, men vad gör man inte för att få lite pengar. Önskar att en viss dam som är skyldig mig en del bara kunde ta och mogna till och höra av sig. Det är läge för de 700kronorna som hon lånade av mig för ca en månad sedan att komma tillbaka till dess rätta ägare.

Men jag överlever nog. Har varit med om värre ekonomiska situationer än denna.
Jag känner mig nervös. Nästan hela tiden. Skakig och dan. Som att jag snart ska sättas på prov.

Jag vet inte riktigt vad det här beror på, ska ifs sättas på prov via jobbet denna månaden. Men inget kan hända. Antingen så klarar jag det eller så klarar jag det inte.

Världen rasar inte hur det än går, dessutom så är det dags för skola snart. Jag menar verkligen det när jag säger det för mig själv. Jag är så himla lycklig över att snart slippa dessa sjuka arbetsförhållanden och otroligt taskiga arbetstider.

Att kunna ha ett normalt schema, fasta tider för både mat och sömn. Jag kommer förändras drastiskt i mitt beteende och för att inte tala om i mitt mående.

Som sagt. Jag ska ha en bra sommar först. Roligt vill jag ha. Fin ska jag bli och grym på att stava är jag till hösten.

Kul det.
Hej.

Spelningen.

Jag är en väldigt underlig person.
Ni skulle sett mig igår kväll.

Men hon va grym!
Elise Borderline.
100kr per skiva är det nu, senare lär det bli dyrare.

Slå till nu!

Vilken röst, och jäklar vilken show.
Annars var kvällen katastrof.

Jag kände mig som ett socialt mongo.
Helt vilsen och dum.

Nu får det vara nog med sådant.
Va bara tvungen att ge mig själv en puss, tills nästa gång jag kommer hit.

Vill äta allt.

Jag får bulimi anfall.
Men nu börjar Sex and The City.

Åh vilka roliga kvinnor de är.
Haha.

Snart kommer någon hem:)

Overklighets känslor

Overklighetskänslor.

Ständigt närvarande.
Åker tunnelbanan och känner att jag måste springa ut.

Fattar inte vad det är som händer.
Går fort, rusar av perrongen.

Ut, ser mig omkring.
De är överallt.

Ett hörn, jag ser ett hörn.
Där står jag.

Tar upp min mobiltelefon och försöker ringa..
Vem är det som jag ska ringa?

Vad är det som jag ska säga?
Hej jag springer och gömmer mig i hörn på slussens torg.

Varför springer du?
Jag vet inte.
Jag bara måste springa.

Folk.
Det är folk överallt.

De är ÖVERALLT.
jag vill inte mera.

Det syns, igenom mina ögon.
Jag kan längre inte ha ögonkontakten.

Genomskinligt.
Jag vill inte synas.

Vill kunna gå förbi, passera utan att märkas.
Men mest utav allt vill jag slippa alla dessa känslor.

De spelar mig sådan hemska spratt.