Tungt.

Panik. Skakar och känner mig riktigt nervös. Stressad och väldigt väldigt rädd.
Skumt hur det kan vara så. Att jag kan känna så inför en sådan simpel sak. Önskar att någon kunde komma och ge mig en anledning till att inte behöva åka iväg.

Vill bryta en arm, svimma av och slå i huvudet. Åka in till sjukhuset och bli befriad ifrån alla mina förpliktelser. Låta mig få vila. Vila, precis det som jag nu gjort de senaste 6 dagarna.

Varför är det så himla svårt? Är det ansvaret som skrämmer mig? Eller är det ännu en gång människorna? Eller är det kanske det att jag nu igen ställs inför ett jobbigt men återkommande val.

Nu ska jag bara funktionera. Bara sådär. Ut igenom dörrarna - ut till allt det farliga. Till allt det där ofarliga som orsakar katastrof inom mig.

Lämnar tryggheten och känner mig totalt avklädd. Nu ska jag kämpa med att upprätthålla en fasad. För det är en fasad. Ett skådespel. Jag är huvudinnehavaren. Min roll väger tyngst.

Min prestation får inte vara medel, nivån får absolut inte vara låg. Toppklass jag ska vara bäst. Det kan jag inte vara utan att stänga ner. Jag förbereder mig mentalt. Jag gör det redan nu, jag går igenom allting som kommer att ske.

Jag förvarnar mig själv. Förbereder mig för det värsta tänkbara känslokarusell. Det är som en strid. Jag mot dem, ni mot mig jag mot världen.

Ikväll/Inatt kommer allting kännas bättre. Då har jag genomgått ytterligare en prövning och förmodligen lyckats ta mig igenom den med godkända resultat.
Men jag kommer vara kvar i känslan.

Jag kommer vara inställd på att skydda mig till varje pris, jag kommer vara känslomässigt avtrubbad. Likgiltig och oförmögen till att få kontakt med mig själv.
Tills jag får vila, sova ut och vakna upp utan denna känslan igen...

Återkommer på Tisdag.