Dumförklara mig Själv

Idag så gjorde jag en riktigt dum grej påvägen hem. Satt på bussen och redan innan jag klivit på den så kände jag att något kunde gå riktigt fel. Tyckte att det var rätt så pinsamt att jag och min arbetskollega klev på samma buss, utan att ens så lite som nicka mot varandra.

Nog att vi inte behöver vara bästisar för att vi råkar jobba på samma ställe, men ialla fall. Här har vi spenderat nio timmar tillsammans på våran gemensamma arbetsplats. Vi har under ett par månader arbetat tillsammans. Och vi har inget som helst intresse i att lära känna varandra.

Fine, det är ömsesidigt.

Att jag däremot missar att han sitter strax framför mig i bussen där som jag sitter och pladdrar på om hur jag känner inför cheferna. Där jag nämner hur inkompitenta jag tycker de flesta anställda hos oss är. Och i synnerlighet folket i vårat mangagement -team.

Jag kände mig rätt idiotisk då som jag såg honom kliva av den sittplatsen. Dock så kollade han inte alls åt mitt håll och förhoppningsvis så bar han mp3spelare. Jag skäms lite, men samtidigt så tycker jag inte att en skada är skedd.

Det som är och blir jobbigt är att han vet för mycket om mina tankar ang stället, dess personal, dess rutiner och framförallt mina åsikter och tankar kring cheferna. Tur då, att jag inte som mycket som nämnde honom.

Lyckat, verkligen.

Depressiv

Snacka om depressiv

jag känner inte igen mig själv, det gick så fort.

från att ha haft en rätt så bra känsla inför livet

inför mig själv

till att förfalla

inom ett par timmar

så

tomt

orkar inte ens tänka

vill längre inte delta i detta spelet

trodde jag kunde

men

tydligen så kan jag inget utav det jag troddes vara kapabel till

överraskning efter överraskning.

det tar aldrig slut.

aldrig någonsin.

Tidslinje

Om jag kunde så skulle jag beskriva. Jag skriver och tror mig få ut någonting utav det. Sanningen är den att jag längre inte kan vara ärlig. Med mig själv. Har glömt bort hur det är att erkänna för sig själv hurdant det verkligen är. Kanske jag också behöver få blunda, inte se, jag vill kunna ha rätten till att inte vilja veta.

Glömma bort allting och alla varför. Inget varför betyder egentligen mer än det andra. Allting bara är en stor klump, som samlats på under alla åren. Jag har inte kvar ett skit ifrån den tiden. Ingenting. Alla bara tar, bestulen har jag verkligen blivit.

Ingen kan återge mig det som jag idag saknar. Jag önskar att jag kunde sluta upp med att uppehålla min dyrbara tid på allt som varit. Slösa bort tiden på att må dåligt. Era jävlar. Jag måste få falla, falla ner i det djupaste svarta hål.

Stoppa tiden, jag måste få hinna med. Vartfan tog allting vägen, vart tog alla mina år vägen. Vem är skyldig till att ha försummat mig, vem ska stå till svars för allt idag? Knackar på din dörr och hoppas att du ska höra, mig. Det som jag egentligen vill säga.

Allt det som du borde veta. Ingen vet och ingen fattar. Alltid är man ensam, även i den närmaste tvåsamheten som går att uppnå.

Evigt

Nu är det slut, julen är över. Och utav någon konstig anledning så känns det rätt tomt. Det är alltid så för mig. När sommaren sakta sinar och växlar om mot höst. När födelsedagen är förbi och alla andra känner upprymdhet inför jul & nyår. Det blir därefter mörkt och ingen glädje sprids emellan oss.

Vårtecken börjar uppstå och det slängs av ett och annat klädesplagg. Leenden övertar allas läppar, förberedelser inför semester, inför skoj och långa varma nätter.
Världen lever igen, livet leker och det gör också alla som bosätter den.

Jag önskar att jag kunde få dela lite utav det som ni andra verkar ha. Inget får vara förevigat, inte alls. Annars tinar jag totalt bort.

Rastlös Själ

Jag sitter här och lyssnar på världens mest sköngungiga låt. Ja jag hittar på egna ord. Tycker det fattas ett par sådana. Det finns ord som i många sammanhang skulle passa in mycket bättre än de tråkiga som vi redan har inrutade i våra huvud. Imorgon är det julafton, ännu ett år snart som passerat. Just nu sitter några utav mina fdt närstående och äter julmiddag. Det vet jag, för jag blev dit bjuden.

Fann inte modet till att gå. Klarar inte av att ha kontakt med de människorna. Skörheten skulle blottas inför de som för mig är mest skadliga. Kan ändå inte låta bli att känna hunger, efter deras närvaro och efter deras maaat..

Jag finner mig allt oftare mitt i ett sökande..

Det händer som mest då jag sitter på min hårda vita köksstol. Frågar mig själv och undrar vad det är som jag hoppas på att hitta. Kanske är det idéer och nya sätt för mig att fortsätta ta mig igenom detta livet, men med lite mera glans på min tillvaro.

Jag vet bara att jag skulle kunna skita i det mesta idag. För att få en bra morgondag. Om det finns mer därute för mig så ska jag hitta det. Vägrar att acceptera mig som den jag idag är. Det finns mer för mig och jag ska hitta det. Vad det än är så kommer det komma till mig, efter lite sökande och strävande.

Jag tycker om min ensamhet, men ikväll så ska den åter rivas upp och slitas itu. Det är dags att åter ta sig tillbaka ifrån min fridfulla bubbla. Träffa andra människor, det är trotts allt jul. Ska väl inte sitta själv och inte ska jag heller ignorera dem som vill spendera sin tid tillsammans med mig. Så jag ska ut, vidare, ge och få julklappar.

Men jag kommer längta bort.

Livet

Fan,
ingen får ge mig betydelse.

Jag klarar inte av att vara betydelsefull i andras liv.
Komplicerat. Är det. Nu ska jag fan sluta med mitt skit.

Jag måste ändra på allt.
Hur?