Godnatt

Nu har jag hittat sådan där musik.

Igen.

Svenskar är grymma på musik.
Säg vad ni vill:)

Jag mår fint med all ny fin musik.
Himmel.

Ska verkligen njuta på onsdagen.

Då får jag äntligen ta del utav den.

En hel dag ska ägnas åt till att lyssna.
Underbart.

Tröttsamt

Nu ska jag stänga restaurangen i 5 dagar, en dags ledighet och två stängningar till.
Mår illa bara utav tanken...

Död är nog det bästa sättet att beskriva det på.
Dessutom är jag fortfarande sjuk.

Kommer nog bli värre efter detta. Får man aldrig bli frisk?
Sedan så har jag uppmärksammat att de försöker att lura mig med mitt schema.

Antalet timmar som står där, som den sammanlagda för feb månad stämmer inte alls överens med den summan som jag får ihop efter att ha räknat ett xantal ggr.

De tror att de bara kan slänga på + 15 timmar trotts att jag sagt till om att jag ska jobba 120 per månad som mest.

Får ta upp detta under dagen, kommer nog inte bli så uppskattat, men vem bryr sig. Mitt anställningsbevis säger en sak, 120.

Jag har klart o tydligt sagt ifrån.
Nu får jag göra det igen.

Förhoppningsvis går det galant.
Nu ska jag dricka lite cola, sedan är det snart dags igen.

Vilket liv.

Ordlöst

Jag samtalar med en tjej, som jag verkligen känner för. Allt det här som jag fått berättat för mig är helt sjukt. Ibland så känns det som om att allt det som jag varit med om verkligen är hanterbart.

Inte ska tragedier och olika typer utav dysfunktionella problem inom familjer jämföras och värderas mer än den andra.

Men jag känner inte alls igen detta som blir berättat för mig. Jag som haft det så annorlunda, illa - men på ett helt annat sätt. En frånvaro utav mina föräldrar, pga oförmögenhet.

Detta är annat, värre.
Att bli bortvald.

Jag kan inte se det, känna det eller förstå det.
Det måste finnas en förklaring tänker jag.

Men den finns kanske inte.
Jag kan då inte ändra någonting.

Önskar att jag kunde göra något.
Vill bara fylla det där tomrummet som bara måste finnas där.

Starka människa.
Jag hejjar på dig!

Små stunder av glädje

Nu så är det återigen dags för att ta sig till jobbet. Efter ett rätt så långt avbrott. Tror det blev hela 7dagar. Känns skumt. Men pengarna behövs så vad gör man inte för dem. Sliter och jobbar som ett djur. Kommer känna mig riktigt trött imorgon eftermiddag, ska upp redan vid kl 5. Kommer vara hemma kring 18. Får se om jag slipper värken i fötterna.

Har haft det riktigt trevligt under dessa dagar. Skrattat mycket. Det är sällan som jag får göra det, speciellt sällan är det att jag skrattar utan att ha annat som påverkar samtidigt. Jag kände mig bara för en kort stund sedan lycklig.

Kortvarat, men lycklig.
Förhoppningsvis så får jag lära känna den känslan bättre i framtiden. Tror att jag kan få vara lycklig denna sommaren. Om jag bara står på mig, och dessutom gör sådant som jag vill. Det gäller bara att planera en aning, och se till att träffa in de datum då som allt det roliga sommaren har att erbjuda händer.

Sarah ska förmodligen vara med en del, det ser jag fram emot. Ska upp tidigt som sagt, så jag ska ta mig en dusch och käka min medicin och hopp i säng.
Inte det jag skulle vilja göra på en fredagskväll. Speciellt inte en sådan fredagskväll som jag inte har något vidare val.

Sov gott alla.
Hörs.

Sanning

Min högsta önskan är att skapa mig ett normalt liv. Jag måste utforma en strategi. Jag kan bättre än såhär. Jag är bättre än såhär. Jag är kompetent nog. Behöver bara verktygen. Ska ta mig fram. Orkar inte med denna kritik.

Inte från någon levande mupp i denna värld som tror sig tycka och veta vad jag ska eller inte borde göra. Hurdant jag klär mig eller beteer mig. Jag är självvald och nya val på andra vägar kommer tas framöver.

Inget mer.
Planera är nyckeln.

Självkänsla

Vad är kärnan i din personlighet?
Utstött, avvikelse

Vad kan du kalla ditt eget?
Böckerna

Vad stödde dina föräldrar hos dig/i din personlighet?
Inget

Vilka drag i din personlighet vägrade din föräldrar att godkänna?
Tonåren

Vem kommer du i första rummet för?
Ingen, ensam

Vilka kommentarer (om dig/till dig) brukade din mamma/pappa använda ofta?
Kallades för snorunge, hora, lilla skit, misslyckad

Vad är det mest omoraliska en person kan göra i dina ögon?
Våldta

Vilka orättvisa krav har du råkat ut för?
För många, för ofta, alltid nu.

När skämdes du som mest i ditt liv?
Alla de gånger som jag inte klarat av att leva upp till andras förväntningar. När jag gör människor besvikna.

När kände du mest skuld?
Alltid, nu med.

Människor kommer gilla mig om jag...
Erbjuder dem mig själv, ger med mig, struntar i mina behov. Låter mig uttnyttjas och användas till vad de än vill och behöver mig tilll.

Förr eller senare kommer människor att upptäcka att jag är...
Dum. En föruttnad människa. Någon som inte har energi nog till att vara den som de mest utav allt önskade att jag var.

Jag tänker inte ge min omgivning tillfredställelesen av..........
Att jag är missbildad.

Jag förtjänar....
Mer än det jag har.

Jag är...
Allt jag önskar jag inte vorde

Jag är inte...
Den jag vill vara

Du kan kalla mig många saker, men kalla mig aldrig...
Känslokall

Det jag tycker mest illa om hos mig själv är.....
Att jag inte kan lova någon någonting. Jag är aldrig den människor först trodde mig vara. Förfalskad blir jag via ytan, skulle det vara bättre om insidan påklistrades mitt yttre.

Undrar

Varför känns det alltid som om att det är jag ensam mot världen, de gånger som jag lyssnar till denna musik. Jag och musiken mot er alla, ni som vill och försöker att motarbeta mig. Min inre kaos revolterar.

Hålet i mitt hjärta förminskas samtidigt som det förstoras. Platsen för er sinar och det svarta tomma erövrar.

Borde det inte vara annorlunda.
Vad är jag så arg på?

Rolig

Du säger att du blir arg. Jag fattar att du blir ilsken. Men egentligen med ingen rätt. Du säger lite, men förväntas att bli mycket förstådd. Ut med språket själv. Lägg inte allt på mig.


Hoppas du mår bra i varje fall.
Hej.

Lekande roligt

Nu sitter jag här, med trådlöst internet. Är inte hemma och mår förunderligt mycket bättre än vad jag brukar göra framför denna mackapären. Inget stör mig lika mycket, inget tycks kunna nå mig eller skada mig.

Påträngande dumheter och självkritiska kommentarer tycks inte skapas utav mig själv, till mig själv. Undrar om det kan vara som jag tidigare skrev, det hela hänger ihop. Ensamhet och datorer ger mig tiden till att se och känna efter.

Reflektera på ett annat sätt. Söka, jag och detta eviga sökande. Tidvis så blir jag inte klok på mig själv för att jag hela tiden tycks söka efter något som jag själv inte ens vet vad det är. Det förblir ett envist sökande efter svar, på allt som jag känner behov inför att ha svar på.

Det finns inga svar att få. Inte utav mig själv och inte heller utav denna dator, detta internet. Jag ställer frågorna som jag redan tror mig listat ut svaret till. Så jag kommer ingen vidare med mina frågeställningar.

Hur som helst. Nu är det rätt så skönt att äntligen få slippa känna att behovet finns här. Just nu är det inget behov. Jag kan vara och slappna av i vardandet. Nu är det dessutom dags för att sova. Vi hörs snart.

Hejdå

Just i detta ögonblicket så hatar jag mer än något annat. Det gäller allt och alla. Min trygghet finns inte där ute, jag får helt enkelt hitta tillbaka till en påhittad sådan om ett par dagar.

När jag orkar.
Behöver så mycket just nu. Hej då.

Känslor från förr

Jag känner mig som en försvarslös liten kanin på språng ifrån en fet räv. Räven är listig,slug. Den biter till och överfaller när man minst anar. Likaså gör mina känslor mot mig. Troligtvis så lider jag utav någon form av allergi. Dator/Internet allergi.

Jag tycks bli nedstämd, nästan så fort som jag sätter mig vid en dator, i varje fall då som jag är ensam. Som nu. Väl hemma efter jobbet, så kändes det skönt att vara tillbaka hemma efter att ha varit borta så länge.

Duschar, som alltid. Kokar vatten, gör i ordning te. Slår på datorn.. ännu har ingenting förändrats. Jag känner mig nöjd och varm, lampan den ser fin ut, jag gjorde ett bra val utav färg. Nu har datorn laddat färdigt och jag beträder internets värld.

Loggar in på msn, det är inte många inne. Bara ett fåtal, men jag är ändå inte chatt sugen. Loggar in på en del sidor som jag regelbundet besöker. Läser lite, ser mig för efter allt nytt som hänt. Läser kommentarer, bloggar, meddelanden mm.

Jag läser även nya diskussioner, läser svaren i trådar och skapande diskussioner utav mig själv. Musiken har jag sedan start haft igång. Och plötsligt mitt i detta så känner jag mig otroligt nedstämd och inte alls lika väl till mods.

Nästintill gråtfärdig.

Det infinner sig en känsla hos mig, en längtan efter att få sörja. Det är som om att min kropp och själ behöver få må dåligt, efter all den hets jag upplevt de senaste dagarna. Tid för känslor krävs. Undrar vilken tid i mitt liv dessa känslor som hemsöker mig kommer ifrån?

Det har inte hänt något idag, eller de senaste dagarna. Finner det därför svårbegripligt att fatta varför allt detta då händer inom mig?

Det här är nog varför som jag borde ha en samtalskontakt trotts allt. En utomstående person som skulle kunna hjälpa mig att få förståelse för mig, mina galenskaper och idiotiska känslokaruseller.

Sen är det väl ingen hemlighet att jag har spenderat en hel del tid framför datorn under mina mörkaste och mest ensamma perioder i livet. Kanske det bara sker på automatik - dator "Aha - dags för att slå på negative mode". Sörjande, Tårar, Ilska, Ensamhetskänslor, Kluvenhetskänslor.

Utmattningen översköljer nog det mesta nu i alla fall som tur. Snart är det dags för välbehövlig sömn. Har slitit som ett svin de senaste dagarna och känner mig berättigad ett par timmars vila, och helst utan att halsens besvär väcker mig ur min underbara dvala.

Skriver snart igen.
Tills dess, God Natt och Gott Nytt År!