Overklighets känslor

Overklighetskänslor.

Ständigt närvarande.
Åker tunnelbanan och känner att jag måste springa ut.

Fattar inte vad det är som händer.
Går fort, rusar av perrongen.

Ut, ser mig omkring.
De är överallt.

Ett hörn, jag ser ett hörn.
Där står jag.

Tar upp min mobiltelefon och försöker ringa..
Vem är det som jag ska ringa?

Vad är det som jag ska säga?
Hej jag springer och gömmer mig i hörn på slussens torg.

Varför springer du?
Jag vet inte.
Jag bara måste springa.

Folk.
Det är folk överallt.

De är ÖVERALLT.
jag vill inte mera.

Det syns, igenom mina ögon.
Jag kan längre inte ha ögonkontakten.

Genomskinligt.
Jag vill inte synas.

Vill kunna gå förbi, passera utan att märkas.
Men mest utav allt vill jag slippa alla dessa känslor.

De spelar mig sådan hemska spratt.