Vallhornsvägen 8

Jag har återfått min plats i världen. För jag har pengar. Idag har jag släpat runt på alldeles för mycket saker. Burit och sett ut som en packåsna. En stor kartong ifrån H&M en enorm påse ifrån Nilson, dock inte innehållande skor:(

Utan Yoga matta+ ytterligare ett paket, med fyra nya underbara böcker! Var i lägenheten också och kollade runt. Blev riktigt ledsen när jag väl var där. Det har ändå har varit mitt hem under så många år.

Där levde jag tillsammans med min mamma, min bror och även min pappa. Vi levde trotts allt tillsammans. Vi levde de familjeliv som för oss var möjligt.
Det var dit som jag först flyttade efter att ha bott hos min sista fosterfamilj.

Det var i den lägenheten jag bodde i när jag började i 2:a klass, 3:e klass 4:e, 5:e, 6:e, 7:e, 8:e, 9:e klass och till och med när jag började mitt första år på gymnasiet.

Det var den lägenheten som jag så många gånger lämnade, för att senare återkomma. Den jag ville slippa och den som jag hatade och skämdes över.

Det är den lägenheten som jag gömt mig i. I den lägenheten finns det rummet som jag spenderat alla mina dagar utav ensamhet i. Eviga dagar i det rummet, fyllt utav desperation. Det var rummet som jag knarkade i. Det var rummet som Benny var i. Det är rummet som jag lyckats finna en form utav trygghet i, mitt i allt kaos som funnits så nära intill som i köket bredvid.

Det är den dörren som jag har låst när jag velat dölja att jag gråter, den dörren som jag låst för att få vara i fred, den dörren som jag smällt igen så många gånger för jag blivit besviken,arg och ledsen. Det är innanför den dörren som jag formats till den som jag idag är. Till den som jag idag blivit.

I det rummet så har jag bett, jag har bönat och jag har skrikit. Jag har skrivit oändligt många ord. Alla de tiotals block som jag fyllt under åren, har jag gjort i det rummet. Jag har lärt känna underbara människor i det rummet, jag har spenderat nätter tillsammans med en helt underbar människa i det rummet. Det var där inne i det rummet som jag genomgick ett missfall. I det rummet som jag gick miste om en vän. I det rummet som jag slagit en kniv igenom dörren. I det rummet som jag kastat hammare mot fönstret.

Det är rummet som jag målat en röd fondvägg i. Det är i det rummet som jag återfått suget på livet, det är i det rummet som jag åter tappat hoppet om livet. Det är mitt rum. Och jag är ledsen över att lämna det rummet. Uppriktigt ledsen.

Jag grät när jag var där idag.
Jag grät över - Alla minnen som jag lämnar efter mig. För All besvikelse som jag upplevt i den lägenheten. Jag grät över All jävla sorg som jag varit tvungen att genomlida i den lägenheten. Jag grät över All den ilska som jag fortfarande bär med mig, ilska som jag fortfarande bär på, ilska som många gånger byggts upp i den lägenheten. Jag grät över Alla misslyckanden och missförstånd som varit i den lägenheten.

Men mest grät jag nog över att nu behöva säga hejdå till allt det. Allt det som varit mitt liv. Hur tragiskt och hemskt det än varit, så vill jag inte glömma. Jag vill aldrig någonsin glömma de stunder, de få stunder som varit bra i hemmet. Jag vill föreviga er, ni, mina minnen.

Och aldrig glömma bort att jag älskar och saknar varje dag.
Men jag måste släppa taget. Men vet bara inte om det här är rätt sätt. Inte mitt val. Det är inte mitt val.