Panikattacker

Jag är rädd för att jag kanske kommer att bli mer isolerad än vad jag tidigare varit. Det känns så. Jag fasar över att gå till gymmet, det är liksom något hos mig som säger att det är farligt.

Att jag kommer att uppleva känslor väl där som jag helst och till varje pris ska undvika. Jag vet innan hurdant allas blickar kommer kastas på mig så fort som jag träder in i salen. Vad som är farligt eller läskigt med det?

Ja om jag kunde besvara den frågan, så skulle jag göra det. Men nu vet jag inte riktigt själv. Förutom att jag hamnar i en paralyserande känsla och får väldigt svårt att lugna ner mig.

Jag upplever panik inombords, som jag kämpar med att inte visa utåt. Jag får svårt att koncentrera mig och ibland får jag för mig att alla pratar om mig, eller också tänker saker om mig.

Jag blir paranoid. Jag får svårt att se mig omkring och känner mig omringad. Kvävd. Jag vill springa springa bort. Fortast möjligt till en säker och trygg plats. Jag vill helst utav allt undvika ögonkontakt.

Och jag vill absolut inte börja gråta.
Det är en utav de värsta sakerna som kan hända. Att jag inte skulle klara av att hålla emot och börja grina.

Jag kämpar emot och försöker att se så oberörd ut som jag bara kan. Men någonstans så känns det ändå som om att folket där inne vet hur jag mår. Att de ser ner på mig och min svaghet.

Jag inbillar mig att de vet hur osäker jag är och att det för dem är synligt. De kan nästintill läsa mina tankar. Jag är medveten om alla mina rörelser, väl medveten om vem som finns bakom/framför och vid mina sidor.

Jag studerar i smyg vissa människor, för att försöka bekräfta för mig själv att allting är ren inbillning. I min fantasi. Att ingen kollar på mig. Att ingen hör orden som jag hör, att ingen hör mina tankar eller känner av min panik.

Jag är rädd för att smitta ner dem.
Ser upp och möts utav två ögon som ser på mig, snabbt ner med huvudet igen. Gömmer mig under kepsens skärm. Jag önskar att jag kunde få vara själv i rummet.

Jag blir besviken.
Jag känner mig sviken utav min egna förmåga.
Jag tycks totalt sakna förmågan att bete mig som en normal människa.
Mina tankar är orealistiska, men mina upplevelser är till hundra procent verkliga.

Jag försöker att lugna ner mig själv, jag försöker att intala mig om att ingen vet något om mig där i rummet, att ingen ser det som jag känner. Ingen vet det som jag vet om.

Men ändå så kan jag inte få panikattacken till att sluta. Skakande går jag därifrån. Helt slut. Inte bara på grund av min fysiska aktivitet, utan för att kroppen under hela den här tiden blivit utsatt för en enorm stress.

Blivit utsatt för en skakande upplevelse. Jag har blivit tömd på energi och känner mig så utmattad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Orkar mig precis hem. Väl hemma är jag arg.

Slår i dörrar och kanske gråter jag i frustration. Jag ville bara gå och träna. Varför kunde jag bara inte får göra det? Varför var det tvunget till att bli en sådan katastrof? Varför blir allting som jag gör till en så stor grej?

Vill vara normal, vill kunna slappna av och leva som vilken annan människa.
Jag vill ha min frihet tillbaka.

Jag vill bli befriad. Jag vill läka och återigen bli hel.
Nu vågar jag inte gå ut. Vågar inte mer, vill inte utmana mig själv någon mera. Det räcker. Skakar redan för morgon dagen.

Hoppas på att det inte kan bli sämre.