Oplanerat

Nu har jag haft några katastrofala dagar. Fyllda med tårar, fler tårar än på länge. Förut då kunde jag mer eller mindre planera när jag skulle låta mig få falla ihop och gråta. Jag kunde behärska mig till den mån att det inte ens märktes av hurdant jag egentligen mådde.

I större delen utav mitt liv så har jag väl mått pissigt. Det är det som är sanningen. Sanningen för mig, som jag försökt så hårt att dölja för andra. Försökt hemlighålla, samtidigt som jag å ena sidan ofta också knutit nya band till människor som jag haft på distans, dock väldigt nära då de haft vetskapen om min hemlighet.

Jag har talat om mina innersta problem, anförtrott mig och delat med mig. Jag har med hopp alltid ingått i dessa distanserade relationer med en baktanke, baktanken har nog varit att få medhåll och medkännande.

Det har ofta känts som om att jag blivit motarbetad utav dem som jag haft mig närmast, de som funnits vid min sida dag in och dag ut. Att ingen riktigt velat inse, eller ens leka med tanken att jag är och kan bli även mer bräckligare än vad jag redan är.

Jag kan tro att det är läskigt för folk att se mig sådan, en sådan som bara gråter utan anledning. Och inte säger ett ljud. Inte vill berätta vad som står på eller inte vill dela med sig. Kanske är det mer läskigt att det ej heller funnits självklara och synliga anledningar enligt dem för mig att vara i dessa tillstånd.

Jag planerar inte när jag bryter samman, eller hur jag ska göra det. Om det är en passande stund eller inte. Det kan jag alltid försöka göra när jag är utomhus, bland folkmassor. Det är nog då som min panikångest slår till. Det är den utlösande faktorn.

I en utsatt miljö, med många ögon som ser på mig. Ja då måste jag hålla skenet uppe. Jag känner inte för att bara gråta hela HELA tiden. Men nu på senaste tiden så har jag mest gråtit. När jag varit för mig själv och även bland andra. Gråtit på jobbet ( men i smyg ).

Kanske jag kan bli "befriad" igenom att låta släppa ut så mycket som möjligt utav det som uppenbarligen finns att få ur mig. Att samtala med en kurator och därigenom får en remiss till en psykoterapeut. Man ska visst bearbeta de traumatiska händelserna som man har varit med om.

Det vet vi idag. Det lär vi oss igenom att titta på tv, igenom att läsa i tidningar, läsa böcker.

Kanske är det något som försöker visa för mig nu att det är OK. Att jag äntligen kan sluta vara så hård mot mig själv. Att jag kanske äntligen kan låta mig få vara sårbar och öppet visa hur det är för mig, att vara mig.

Jag vet bara att jag inte ska planera det för mycket. Oftast sätter det bara en enorm press och förblir ett försök men ett väldigt halvhjärtat sådant. Det ska förbli oplanerat, lite tyst. Lite hemligt.

Jag ska bara råka hamna där.
God natt