Jag har ett par ord som jag vill få nedskrivet här. Jag har helt enkelt haft en bra dag. En sådan som jag knappt mått det minsta dåligt under. Det började inte så bra, jag skulle ha varit hemma hos min pappa idag.
Detta för att han fyllde år för ett par dagar sedan. Vi skulle setts hemma hos honom och mamma, jag och min bror. Vi skulle firat att han nu fyllt 64år. Gammal har han blivit min pappa.
Redan när jag var väldigt liten så tyckte jag att han var väldigt gammal. Han var kring 40+ när jag föddes. Han skulle visst aldrig få bli den där spralliga och aktive pappan som jag så mycket skulle behövt.
Vi skulle fira idag, att han blivit äldre.
Tårta och påhälsningar ifrån hans ungar. Vi som han gett liv åt. Vi som han älskar mer än allt annat. Behöver jag berätta att jag aldrig åkte dit?
Det började med ett sms ifrån min bror, ett svar på det som jag skickade till honom. Det var kort och enkelt. Ring skrev jag, han svarar igenom att skriva - Ringer snart, ska bara köpa öl.
Jag kände genast att jag inte kommer att åka någonstans. Öl. Det låter bekant. Öl och lite whisky och lite cider och lite vin. Köpa lite öl. Jag ringer min mamma och berättar att jag inte kommer att komma.
Hon berättar att hon står i hallen, hon väntar på mig och min bror. Vart är ni säger hon. Jag säger att jag inte kommer dyka upp. Att jag inte orkar med att de ska dricka. Att jag stannar där jag är.
På henne låter det som om att jag precis skjutit någon. Gjort mig skyldig till mord. En kniv rakt i hjärtat. Jag förklarar för henne att jag kan komma och hälsa på en annan dag. En sådan dag som de inte tänker spendera igenom att hälla i sig mängder med alkohol.
Jag vet att jag vid något tillfälle under vårat samtal höjer rösten . Erkänner tyst för mig själv att skrikandet är pågrund av mitt dåliga samvete. Skuldkänslorna har slagit till. Min mamma stod i hallen, i hallen och väntade på oss. Jag ger upp och slänger på luren. Orkar inte lyssna mer.
Vill inte behöva delta i ytterligare en hemsk repris. Vill inte behöva bevittna fulla mammor, bröder och pappor. Inrökta rum, pissblöjor och pissburkar. Ciggaretter i mängder, smutsiga golv, stökiga bord och brännmärken som befläckar vart enda ett utav dem. Jag vill inte behöva se och identifiera mig med dem.
Mitt deltagande har sin gräns, idag var det just det. Att jag valde bort deltagandet. Min käre far, han måste känna sig ledsen nu. Så tänker jag. Hon min egna dotter, hon valde bort mig. Hon sa att hon skulle komma i helgen, men gjorde aldrig det. Vilket svin. Jag är ett svin. Men vem är det som jag egentligen beteer mig svinigt emot?
Känner jag dig käre far? Vad vet jag egentligen om dig? Har vi någonsin haft en civiliserad konversation? Kan jag något om ditt liv, vet jag något om din personlighet? Känner vi varandra du och jag? Vet du vad jag gillar för mat? Vet du vad för typer utav böcker jag tycker om att läsa? Vet du vad jag drömmer om? Vet du hur jag mår?
Vet jag om du någonsin talat sanning? Vet jag om du ens villa ha mig, om jag var önskad? Vet jag om det är sant det som jag fått berättat för mig, om dig. Det äckliga. Det som gör mig så äcklad. Det som gör mig så himla rädd. Det som får mig att känna mig väldigt illa till mods. Det som får mig till att skruva på mig. Får mig till att rysa. Må illa och önska att jag hade sluppit få veta.
Har du alltid grattat mig under mina födelsedagar? Har du funnits där? Har du varit en bra pappa? Har du tagit hand om mig? Har du lärt mig annat än rädsla? Det som du försökte intala mig om, som liten, att inte vara rädd. Du har bara lärt mig att vara rädd. Rädd för män, misstro och hata.
Du har lärt mig hur jag ska skydda mig, tom så pass mycket att de som bara vill mig väl inte får komma mig för nära. Jag önskar så att du hade varit annorlunda. Att du hade valt mig och min bror. Valt bort flaskan. Vågat att älska oss och begå misstag. Erkänna dig besegrad. Jag hade så gärna velat ha en normal familj. En nykter pappa, en frisk mamma.
Trotts allting pappa, så känner jag skuld för att jag inte kom till dig/er idag. Du har blivit till ett sådant litet barn idag. Så svag. Så trött. Så liten, men ack så stor. Du har blivit allt det där. Du har förfallit. Slitits sönder. Tinat bort. Besegrad. Men du har fortfarande inte erkännt.
Men bra kväll.
Jag har haft en bra kväll. Förutom allt detta med min pappa.
Har inte känt av tomhetskänslorna. Ingen depressiv tanke, ja förutom sådant som alla mer eller mindre har ibland. En som handlade om att jag va tjock. Kände mig väldigt ful idag när jag vaknade. Brukar vara tvärtom. Att jag känner mig rätt fin under morgonen, men ful under dagen/kvällen.
Blev någon skum dämpad känsla som flög över mig precis innan jag började skriva.
Men den försvann. Det fungerade att skriva av sig denna gången. Vad det var som kom över mig vet jag inte. Men det är borta nu och förhoppningsvis så slipper jag sådana känslor under morgondagen också.
Ska göra en rätt så jobbig sak imorgon. Eller nja, jobbig sak är det för mig i varje fall. Tänker sjukanmäla mig under mån,tis & onsdag. Är inte det bästa tillfället då en är på semester, en annan på kurs och en tredje sjukskriven. Men jag har fått nog. Nu är jag mer än någonsin övertygad om att studera och sluta på det jobbet är rätt val för mig.
Och jag längtar.
Semester.
Skola.
Lycka.
God Natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar