Flashbacks

Skumt livet har blivit.
Jag önskar jag kunde åka tillbaka till när jag var blott 13år gammal.

Mitt liv skulle sett så annorlunda ut idag om jag kunde.

Jag ger upp allt.

Benny jag älskar dig.

Äckel gubben.

Liljan.
Fredrik.

Eleni.
Tony.

Pappa
Mamma
Bror.

Familjer,
droger.,

övergrepp
misshandel
försummelse.

Ordlöst,
Kärlekslöst.

Marianne, Thore.
Maud,
Tina.

Philip,
Ali.

Theres,
Klass 7c

Vret
skolan.

Dimitri,
Malin.

Skuldbelägg,
skam.


Majjen,
Alkoholen.

Hans.
Minimaria.

Alien.
Ensam.

Avskydd.

Anders,
Nisse.

Kari
Micke T

Sara E
Sofie E

Tina
Daniel C
Daniel S


Natalie,
Linda.

Christopher.

Jag är så trött .

Ni förstörde mitt liv.
Ni och många fler.

Ni förgyllde den,
några utav er tog ifrån mig en del utav min själ.

Om jag idag fick möjligheten,
så skulle jag ge igen,
så in i helvete mycket.

Men jag vill inte,
det skulle bli för grovt.

Många av er bidrog till det jag lever med idag,
andra utav er bidrar fortfarande.

Några utav er älskar jag än,
vad ni än har gjort mig.

Er andra,
kommer jag aldrig att kunna förlåta.

Ni har orsakat för mycket smärta,
ni har delat mig i tu.

Förkastat mina förmågor till att ha normala relationer.
Jag hatar er ända in i döden.

Kuksugare är ni allihoppa

Oj märkte ditt sms nu...


Jag har inte ens ord längre.
Jag vill inte vara med mer.

Jag vill avsluta allting som jag någonsin påbörjat.
Ingen bryr sig så mycket som jag gör.

Ni tror er bara veta, ni tror er bara vara så perfekta.
Fyfan för er.

Jag hatar att jag älskar er.
Vill inget annat än att bara sluta bry mig om er.

Jag är så trött, trött trött.

Konsekvenserna utav min mänsklighet

Jag är så förbannat trött på att det bara finns människor i mitt liv som är så oförutsägbara. Alla som jag känner skulle mycket väl kunna bestämma sig en dag för att de inte längre vill vara i livet.


Varför finns det bara sådana människor i min närhet?
Jag tar kål på mig själv här.

Fortfarande inte fått respons.

Vill bara gråta och döda.
Jag vill vara likadan, jag vill slänga tillbaka all denna jävla skit som ni kastar över mig med jämna mellanrum.

Hur svårt ska det behöva vara?

Så fort en känslig människa ska bege sig ut som inte brukar bege sig ut speciellt ofta, ja då ska han inte svara i telefon ej heller skicka ett sms med orden: jag är ok.

Jag mår bra, INGET.
Min kväll är förstörd.

Den va ingen bra till och börja med heller.
Jobba imorgon, men tänk om jag inte fått svar innan jag lagt mig?

Jag döööööööööööööööööööööööööööööööööööööööödar er alla i mina tankar.
Fyfan va svag jag är.

Ni förgör mig.

Känslor Attackerar

Hur kommer det sig att folk lyckas få mig till att fullständigt noja upp mig till den grad att jag inte är kapabel till att göra annat än just det. Ena stunden så får jag för mig att personen gått och dött, den andra så tror jag att den är så förbannad på mig att den inte vill veta av mig.

Sedan får jag för mig att kanske den begått ett självmordsförsök, eller också att den supit ner sig något så enormt att den hamnat i trubbel utav det värsta slaget.

Varför inte bara skicka ett enkelt sms? Berätta att, jag ska på bio eller jag kommer inte kunna svara då och då för att. Visst, inte ska jag kunna kontrollera alla som jag känner och har en relation med. Men jag blir orolig, speciellt då som dessa människor aldrig ALDRIG brukar göra såhär.

Nu är jag så jävla arg.
Jag hatar att bry mig och jag hatar att oroa mig. Jag gör det säkert helt i onödan också. Skickade iväg ett skit elakt sms. Hoppas att den träffar rätt.

Men å andra sidan, vad ger mig rätt i min dumma hjärna till att tro att jag ska få veta allt, få information om allting som pågår. Jag vet inte, jag bara tror och hoppas på att folk i min omgivning skulle ha förstått för länge sedan vilken typ utav människa jag är.

Vet inte alls vart det här beteendet kommer ifrån eller varför som minsta lilla som enligt mig verkar konstigt direkt måste blåsas upp och bli till något enormt. Blaaa blaaa. Jag vill inget mer, kanske skulle jag bara ta till min vinflaska och hoppas på att jag kan däcka av och vakna lagom till kl 5 på morgonen, då jobbet kallar.

Nä jag fattar nu varför som jag är så rädd för alla typer utav relationer, och varför som jag helst vill avstå mänsklig kontakt. Men tyvärr så kan jag inte heller leva helt och hållet utan den och utan människor som betyder mycket för mig och som jag är betydande för.

Det går bara inte.
Vill prata, någon??????????????

Musik Minnen

Jag hatar musik som påminner en om sådant som man mest utav allt bara vill glömma. Sådant som man trott för länge sedan var bortom allt medvetande. Men det tycks alltid finnas kvar något som man fortfarande inte kan släppa rent känslomässigt.

Känslorna är som de var precis i den exakta stund då som man upplevde händelsen. De kommer tillbaka med forcerande fart så fort låten slås på.

Nä nu ska jag lyssna på sådant som omöjligen kan få mig till att skifta mitt humör, som under denna dagen varit relativt bra. Har inte varit vaken i mer än 6 timmar så kanske ska jag inte ta ut något i förskott.

Great.

Med lite Vilja så går allt...?

Jag är en konstig människa.
Jag skriver listor, med massa saker som måste bli gjorda.

Och istället för att det ska hjälpa mig, så gör dem mig bara allt mer stressad och ännu mer motvillig för att ta mig an dessa punkter.

Nu ska jag lyckas avsluta boken under kvällen, ringde till ena stället gjorde jag idag.
Men de svarade inte. Så ger mig på ett nytt försök imorgon, samt ringa till det andra stället.

Sedan det där med ansökningarna, de kan jag finslipa på under någon vecka, tar sin stund. Och det är ännu inte dags för att skicka in dem i varje fall.

Strulig är jag verkligen.
Men jag är orklös mot min vilja.

Jag är Frälsaren

Jag kan rädda världen.

Kolla!


Och detta på första försöktet också!
Det ni.

Nu är jag grymmare än er alla.
Och jätte seriös....

Buuu

Så här ser man ut en kväll som denna, tänkte att jag ville slippa se min bleka hy, så jag gjorde om den i fotogalleriet till en gråvit. Ser ut som en tecknad version utav mig.

Skulle vara trevligt att alltid få se ut så.

Atypisk

Jag diagnostiserar mig själv.

Orken och lusten till att ta mig tid för att göra något vettigt utav allting är inte närvarande.
Den lilla viljan som finns räcker helt enkelt inte till.

Jag hatar alla måsten, jag hatar allting som borde göras.
Trött, livstrött.

Jag kan inte äta ordentligt, jag kan inte sova ordenligt, jag kan inte koncentrera mig ordenligt, jag kan inte behålla en känsla i mer än 3 minuter innan den försvinner ifrån mig, jag kan inte andas normalt, mitt hjärta slår alldeles för fort och jag kan bara inte sluta tänka på hur jävla skit jag mår.

Jag kan inte heller sluta känna denna tomhetskänsla som funnits hos mig sedan jag var alldeles för liten för att ens uppfatta den eller vara tvungen till att bära på den.

Jag vill så hemskt gärna känna lust över saker, jag vet vad jag tycker om att göra, jag vet vad som intresserar mig, jag vet vad som är "kul". Jag har så jävla storslagna drömmar, men jag gör absolut ingenting . FÖR SAMTIDIGT SOM JAG VILL GÖRA ALLT, SÅ KAN JAG, FÖRMÅR JAG MIG SJÄLV INTE TILL ATT GÖRA ETT SKIT.

Jag undrar vad det är som har smittat mig. För det känns som om att det bara blir värre, jobbet.. Visst jobbet...

Jag kan vara ledig i en vecka, men ändå känna precis samma jävla sak.
Om jag skulle sluta, kanske de skulle ske en förbättring i ett litet tag. På sin höjd i en vecka.
Vem fan kan hjälpa mig?

En hjärndoktor.
En hjärnskrynklare.
En själsexpert
En magiker.

Trolla mig, vifta med era spön och gör mig normal.
Min diagnos är enkel.

Jag lider utav atypisk depression.

Skiter i alla som tror att jag inte lider utav ett skit, de som tror att de vet med sig hurdant jag mår och hurdant det är för mig att vara mig i mitt liv, på mitt jobb, i mitt hem, med mina vänner, med min kropp.

Piss på er alla.
Avvikande beteende vad det gäller relationer, det har jag, mycket beror eller den största delen beror på att jag ständigt tror att jag kommer att bli lämnad. Även innan jag ens hunnit bygga upp en relation till människor, så jag skiter i att göra det.

För på så vis så förblir jag säker, ingen kan såra mig. Endast ytligt. Och jag kan få hata människor och mänskligheten mer, som följd.

Energibrist, det skulle nästan räcka för att beskriva mitt månde i dagens läge.
Fast ändå inte, för det är en sådan otrolig mix utav alla skit känslor som en människa kan uppleva som jag bär på ständigt, varenda äckliga förpestade dag på denna planeten.

Jag citerar :

"De kommer känna sig djupt deprimerad eller något hoppingivande beroende på den senaste situation de ställs inför. deras stämning kommer att ljusna betydligt när middag med vänner eller njuta av en bra film. men när de är ensamma, deras stämning kommer att glida in i den mörka djup depression."

Finns det någonting annat som jag någonsin har läst, som känts så bekant. Jag har egentligen inte ens ord. För dem finns redan citerade ovan mig.

Jag fortsätter att citera :

"lidande ibland kan uppleva lycka och stunder av upprymdhet. symtom på atypisk depression inkluderar trötthet, oversleeping, hetsätande och viktökning."

Jag måste kanske prata med någon då.
Men egentligen så förstår jag inte vad det ska tjäna till.
Verkligen inte.

God natt

Att göra

1. Ringa samtalet till de kunniga imorgon. Boka tid
   
2. Ringa till det andra stället. Boka tid
   
3. Kolla upp huruvida gymmet finns där det sägs.
4. Åka iväg till HC och se med egna ögon.
5. Steka och brinna.
6. Beställa alla kläderna.
7. Se efter och planera den kommande arbetsdagen.
8. Skicka in ansökningar, eller också förberedd dem.
9. Få klart boken!
10. Laga mat för du äter inget.
11. Kolla upp proteinpulver.
12. Köp present till Sarah.
13. Träna om de visar sig vara bra.
14. Lägg upp en ekonomisk plan, för studier mm.
15. Lägg upp ett träningsschema, samt matschema.

Nu kan jag lägga mig med lite mer ro.
Behöver bara få stryka bort en å annan punkt nu.

Kanske jag ska tillägga ett par saker till:

1. Se efter vilka festivaler som ska besökas.
2. Leta efter ett passande resemål.
3. Planera tillsammans med de andra som ska med.

Lövley.

Nedbrutna flickor

Ytterligare en som föll.
Styckade är vad vi blir.
Jag förstår henne.

Ingen skulle stå ut med det som hon gjort i så pass lång tid.
Kanske vi skulle slå våra skallar samman och göra något vettigare, med våra liv och framför allt för våra själar.

Jag har musik.
Musiken är mitt liv.
Tänk om jag kunde få skapa jag med.

Men..
Har inga kunskaper inom det området.
Kanske jag borde.

Bara på skoj, för mig själv.
Känner mig förvånansvärt hoppfull inför denna sommaren helt plötsligt.
Kanske beror det på alla dedär kläderna som jag nyss kollade på och bestämde mig för att köpa.

Ska inte gå loss som en tok, men det blir ca 12 olika plagg till ett pris av 2400kronor.
Mycket billigt med andra ord.

Nu gäller det bara att hitta och leta vart fan det ska bäras av i år.
För här tänker jag då inte vistas. Inte mer än i en vecka i varje fall.

Sedan så börjar skolan efter semestern.
Allting verkar ljust nu.

Vi får väl se till kvällen om det håller i sig.
Hejs

Nykläckt

Jag har tappat bort allting som jag en gång hade, eller hade jag någonsin någonting?
Det ligger delar utav mig själv överallt, jag ser åt höger, vänster upp & ned.

Det finns överallt.

Vill plocka ihop och limma, klistra tejpa, göra vad som än krävs.

Återge mig, mig själv.
Vem är det som jag ska skylla på?

Har jag ensam försatt mig i denna röran, utav kluvenhet och förvirring.
Känner inte mig själv. Hur hamnade jag i denna situation?

Nu börjar jag också bete mig som jag gjorde förut.
Tar till olika flyktmetoder.

Vill inte känna vid denna ovisshet och tomhetskänslan mer.
Tar en tupplur och låtsas som om att allt är bra när jag vaknar.
Springer iväg till bussen och går som en duktig flicka och jobbar.

Gör bra ifrån mig.
Kommer hem,
samma rullians dagen därpå.

För att sedan få vara ledig, en dag igen.
Den dagen, den sover jag.

Så fort flykttillfälle ges så tar jag genast den.
Livet passerar, jag ser det som ur ett fönster på en buss.

De åker, nästintill flyger mig förbi.
Med hastig fart.

En dag ska jag fånga det som finns utanför fönstret.
När kommer den lusten, det modet och den dagen?

Tid

Det är hemskt när man inser hur man lyckats kasta bort sin tid.
Alla år..

Jag vet inte om jag vill mer.
Är så jävla less på att vara förvirrad.

Stabilisera mig

Nu

Men om jag bara vill dö då?

Falla ner i ett tomrum, ett ingenting.
Bli det som jag en gång var.

Kliva av jorden lika fort som jag beträdde den.
Försvinna.

Velar mellan någon form utav längtan efter livet och en längtan bort ifrån det.
Vill inte delta.

Det tar för mycket kraft utav mig att behöva synas.
Ingen ska få se mig, ingen ska få höra mig.

Bort, gömd.
Bortglömd.

Skämmas fyfan, skammen täcker mig, existerar ständigt i mitt medvetande.
Vill lassa av mig allt och bara dra.

Jag drömmer, lever i en fantasi.
En förhoppning om liv.

Önskar så hemskt gärna få leka.
Springa, rulla runt i gräset.

Njuta och skratta.
Tiden går och jag blir äldre.

Nu.