Jag samtalar med en tjej, som jag verkligen känner för. Allt det här som jag fått berättat för mig är helt sjukt. Ibland så känns det som om att allt det som jag varit med om verkligen är hanterbart.
Inte ska tragedier och olika typer utav dysfunktionella problem inom familjer jämföras och värderas mer än den andra.
Men jag känner inte alls igen detta som blir berättat för mig. Jag som haft det så annorlunda, illa - men på ett helt annat sätt. En frånvaro utav mina föräldrar, pga oförmögenhet.
Detta är annat, värre.
Att bli bortvald.
Jag kan inte se det, känna det eller förstå det.
Det måste finnas en förklaring tänker jag.
Men den finns kanske inte.
Jag kan då inte ändra någonting.
Önskar att jag kunde göra något.
Vill bara fylla det där tomrummet som bara måste finnas där.
Starka människa.
Jag hejjar på dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar