Atypisk

Jag diagnostiserar mig själv.

Orken och lusten till att ta mig tid för att göra något vettigt utav allting är inte närvarande.
Den lilla viljan som finns räcker helt enkelt inte till.

Jag hatar alla måsten, jag hatar allting som borde göras.
Trött, livstrött.

Jag kan inte äta ordentligt, jag kan inte sova ordenligt, jag kan inte koncentrera mig ordenligt, jag kan inte behålla en känsla i mer än 3 minuter innan den försvinner ifrån mig, jag kan inte andas normalt, mitt hjärta slår alldeles för fort och jag kan bara inte sluta tänka på hur jävla skit jag mår.

Jag kan inte heller sluta känna denna tomhetskänsla som funnits hos mig sedan jag var alldeles för liten för att ens uppfatta den eller vara tvungen till att bära på den.

Jag vill så hemskt gärna känna lust över saker, jag vet vad jag tycker om att göra, jag vet vad som intresserar mig, jag vet vad som är "kul". Jag har så jävla storslagna drömmar, men jag gör absolut ingenting . FÖR SAMTIDIGT SOM JAG VILL GÖRA ALLT, SÅ KAN JAG, FÖRMÅR JAG MIG SJÄLV INTE TILL ATT GÖRA ETT SKIT.

Jag undrar vad det är som har smittat mig. För det känns som om att det bara blir värre, jobbet.. Visst jobbet...

Jag kan vara ledig i en vecka, men ändå känna precis samma jävla sak.
Om jag skulle sluta, kanske de skulle ske en förbättring i ett litet tag. På sin höjd i en vecka.
Vem fan kan hjälpa mig?

En hjärndoktor.
En hjärnskrynklare.
En själsexpert
En magiker.

Trolla mig, vifta med era spön och gör mig normal.
Min diagnos är enkel.

Jag lider utav atypisk depression.

Skiter i alla som tror att jag inte lider utav ett skit, de som tror att de vet med sig hurdant jag mår och hurdant det är för mig att vara mig i mitt liv, på mitt jobb, i mitt hem, med mina vänner, med min kropp.

Piss på er alla.
Avvikande beteende vad det gäller relationer, det har jag, mycket beror eller den största delen beror på att jag ständigt tror att jag kommer att bli lämnad. Även innan jag ens hunnit bygga upp en relation till människor, så jag skiter i att göra det.

För på så vis så förblir jag säker, ingen kan såra mig. Endast ytligt. Och jag kan få hata människor och mänskligheten mer, som följd.

Energibrist, det skulle nästan räcka för att beskriva mitt månde i dagens läge.
Fast ändå inte, för det är en sådan otrolig mix utav alla skit känslor som en människa kan uppleva som jag bär på ständigt, varenda äckliga förpestade dag på denna planeten.

Jag citerar :

"De kommer känna sig djupt deprimerad eller något hoppingivande beroende på den senaste situation de ställs inför. deras stämning kommer att ljusna betydligt när middag med vänner eller njuta av en bra film. men när de är ensamma, deras stämning kommer att glida in i den mörka djup depression."

Finns det någonting annat som jag någonsin har läst, som känts så bekant. Jag har egentligen inte ens ord. För dem finns redan citerade ovan mig.

Jag fortsätter att citera :

"lidande ibland kan uppleva lycka och stunder av upprymdhet. symtom på atypisk depression inkluderar trötthet, oversleeping, hetsätande och viktökning."

Jag måste kanske prata med någon då.
Men egentligen så förstår jag inte vad det ska tjäna till.
Verkligen inte.

God natt