Om jag kunde så skulle jag beskriva. Jag skriver och tror mig få ut någonting utav det. Sanningen är den att jag längre inte kan vara ärlig. Med mig själv. Har glömt bort hur det är att erkänna för sig själv hurdant det verkligen är. Kanske jag också behöver få blunda, inte se, jag vill kunna ha rätten till att inte vilja veta.
Glömma bort allting och alla varför. Inget varför betyder egentligen mer än det andra. Allting bara är en stor klump, som samlats på under alla åren. Jag har inte kvar ett skit ifrån den tiden. Ingenting. Alla bara tar, bestulen har jag verkligen blivit.
Ingen kan återge mig det som jag idag saknar. Jag önskar att jag kunde sluta upp med att uppehålla min dyrbara tid på allt som varit. Slösa bort tiden på att må dåligt. Era jävlar. Jag måste få falla, falla ner i det djupaste svarta hål.
Stoppa tiden, jag måste få hinna med. Vartfan tog allting vägen, vart tog alla mina år vägen. Vem är skyldig till att ha försummat mig, vem ska stå till svars för allt idag? Knackar på din dörr och hoppas att du ska höra, mig. Det som jag egentligen vill säga.
Allt det som du borde veta. Ingen vet och ingen fattar. Alltid är man ensam, även i den närmaste tvåsamheten som går att uppnå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar