Ovärdigt

Jag har absolut ingenting att skriva om. Och jag vet att jag kan skriva om det mesta. För intresset och behovet utav att få vräka ur mig alla känslor i form utav text är enorm. Det står still hos mig och i mitt tänkande.

Inget som är väsentligt kommer fram, och inte heller finns det en förklaring till den jobbiga tomhetskänslan som sätter prägel på min tillvaro. Försöker att bortse ifrån det faktum att allting känns riktigt grått tråkigt och menlöst.

Jag har dendär nyfikna personen inom mig någonstans som kämpar för att upprätthålla sin plats hos mig. Den strävar upp mot ytan, och ibland så får den lite uppmärksamhet. Men utav någon anledning så tycks den delen utav mig också vara den som fortast också skjuts undan, så fort jag blir överväldigad.

Något som jag inte tror är speciellt bra då som det egentligen är den och det ända som håller mig levnade i allt det mörka som alltför ofta våldgästar mitt inre och övertar all min förmåga till att tänka positivt och se ljust på livet.

Jag har det relativt bra. Egentligen så ska jag vara nöjd. Aningen för lite fritid, kunde tjänat mera pengar för de antal timmar som jag faktsikt jobbar. Har bra folk, inte många men tillräckligt, har ett hem, en familj som trotts allt är (friska) och jag har min fortfarande unga ålder, dvs hela framtiden framför mig.

Vad fattas?

Jag har inte tid till att ens reflektera. Jag har försökt. En massor med nätter, timmar dagar och stunder så tror jag mig veta vad som skulle kunna ge mig detdär som jag tycker mig sakna. Den lilla förändring som skulle kunna ge mig mer mening och en känsla utav uppfylldhet. Men de tankarna försvinner lika fort som de inträder mina tankebanor.

Kanske ska jag bara fortsätta spinna på, förut så handlade jag mycket på impuls. Inte längre... Spontanitet och impulsivitete.

Fattas de i mitt liv?

Jag vet bara att jag vill vara glad och nöjd: Hur svårt ska det vara att få bli det?