Lycklig

Jag känner mig väldigt rädd, är i en jobbig situation. En sådan som andra skulle kunna hantera alldeles utmärkt. Men inte jag, ibland undrar jag hur mycket som min uppväxt har påverkat min otroligt dåliga förmåga till att inte kunna agera. Jag står stilla och blundar, hoppas på att det ska komma någon och rädda mig ifrån situationen som jag befinner mig i. Men det kommer aldrig någon och gör det.

Allting fortgår, men nu har jag i varje fall hittat ett ställe där jag kan få samtala och klura tillsammans med en annan, mer mogen och klokare människa. Hoppas att det ska ske förändring framöver. Jag ska och jag kommer göra mitt bästa i situationen för att få den till det bättre. En ny version utav det som varit.

Jag är bara så levnadstrött. Allting är jobbigt, energin är helt borta. Den lilla som jag hade förr, jag orkade med så mycket mer än vad jag nu kan klara av. Jag har alltid eller inte alltid, men sedan ett år tillbaka iaf haft en bild utav hur mitt liv borde vara. Hur jag önskar att det såg ut.
Jag försökte söka inom mig vad jag vill ha utav livet.

Så jag antecknade i ett utav alla mina tusentals block och gjorde denna process om och om igen under ett par gånger under ett par veckors tid. De ord som återfann sig sida efter sida i detta block var ofta desamma. Ett par nyckelord uppenbarade sig framför mina ögon. Och jag trodde att jag då visste hur och vad jag skulle göra, för att få det som jag ville ha.

Den planen försvann rätt fort, den drömmen slocknade hos mig. Det tog inte lång tid. Men jag minns än. Jag kommer ihåg vad det är som jag egentligen vill att mitt liv ska vara. Och det är inte alls det som det är idag. Många människor har en sådan storslagen dröm, de vill ofta vara miljonärer, äga skog,mark och bo flott.

Andra önskar sig komma fram till botemedlet på cancer, andra vill skapa revolution och andra vill på något vis bidra till att det uppstår världsfred. Mina drömmar är dumma, de är realistiska och de är väldigt små. Jag försöker se till sådant som jag faktiskt är kapabel till att uppnå och att få.

Jag vill ha det rörigt, och med rörigt menar jag inte att det ska vara stökigt och svårt. Utan att det ska vara mycket, det ska vara tider att passa, det ska vara mycket pågång, det ska vara olika projekt som avlöser varandra. Jag vill ha användning utav den lilla kreativitet som jag ändå har.

Jag vill strutta runt i mina klackskor, bärande på mina anteckningar. Sitta i möten, för att därefter avsluta min dag igenom en fika med någon trevlig arbetskollega. Ta bilen för att åka iväg till gymmet och köra skiten ur mig i ett spinning pass. Därefter komma hem och känna "åhhh va skönt att vara hemma" utan att känna mig som en levande död.

Kanske sitta och knappa på datorn med en kopp utav te i handen och finslipa på något som ska vara färdigt tills på början utav nästa vecka. Kanske är det en uppsats. Sedan så ska jag slå mig ner i min fåtölj och känna mig nöjd med min tillvaro.

Under helgerna så är det inte dött på aktiviteter, utan jag får göra det som jag tycker mest om. Jag får leka, leka som det vuxna barnet som jag är. Igenom att antingen delta eller kanske senare framöver lära ut och leva ut igenom teatern.

Jag vet hur larvigt det låter alltihop. Men det är så som jag vill ha det. Jag vill ha ett aktivare liv. Jag vill ha rörelse, stressen kommer alltid. Förr eller senare den är oundviklig. Stress i viss mån är bra, när den är pga att jag får göra sådant som jag trivs med och tycker om.

Nu måste jag bara ta mig i kragen. Måste boka upp ett möte med min chef eller också bara ta till mig modet och åka dit. Lämna in de papper som han behöver och dessutom tillägga att jag har en förlängd sjukskrivning. Kanske behöver jag också förklara hurdant jag har det i min hemmiljö.

Vi måste få ner mig i tid, annars så vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Därifrån får jag se hur jag kan förändra på det som är idag. Skolan har jag kollat upp, men jag är försenad. Mars månad är det tidigaste. Kanske jag ska söka lite andra jobb, ringa och höra mig för.

Hålla ut måste jag göra. För jag vill och måste tro på att jag kan få känna mig som en människa med ett värdigt liv. Det jag haft och har i dagens läge är inte alls stimulerande. Jag går ut ibland, jag träffar vänner och bekanta ibland, jag har inte någon fritid då som jag jobbar och nu när jag har all tid i världen, ja då oroar jag mig för mycket för att kunna avnjuta den.

Jag kan inte slappna av förrän jag har fått ro. En dag skulle jag bli lycklig.
Det får inte vara för långt dit.