Kurator

Imorgon så ska jag upp klockan 08.00. Frukost, kaffe och en snabb dusch. Ska iväg mot min förra bostads ort (fortfarande) egentligen. Ska träffa min kurator, Ulrika. Känns riktigt jobbigt. Speciellt nu på kvällen, när det närmar sig.

Jag har panik även inför detta. Vad ska vi säga? Vad ska vi prata om? Vad har vi möjligtvis att säga till varandra? Visserligen så har jag en hel del problem,däremot inget som jag tror att en kurator kan göra något åt.

Ventilera, få ur mig orden, tankarna, känslorna. Kanske det kan vara nyttigt, men jag skäms redan inför mig själv och för vad som kommer bli sagt i det rummet. Hon kommer förmodligen inte alls fatta vad mitt (problem) är- vilka de är.

Jag kommer låsa mig och inte kunna prata ordentligt, kanske inte få ur mig något som passar in i sammanhanget. Kanske kommer jag totalt gå in i en förnekelse fas där jag inte alls tycker mig vara sjuk, inte ha några som helst problem.

Men jag vet att det bara blir alltfler. Finns ingen som jag kan lura, inte ens mig själv. Däremot så kan jag inte alltid finna orden, och namnge vad jag känner. Känna igen och kunna berätta.

Vi kan försöka här, (öva lite).
Jag är rädd för förändringar, jag är rädd för att sitta här (imorgon) med dig och prata, jag är rädd för att gå fram till receptionen här (ingången) betala, ta emot kvitto och bli ombedd att sätta mig ner.

Jag är ofta rädd för att gå in på gymmet, jag är rädd för att se mig själv i spegeln, jag är rädd för att bli tjock, jag är rädd för att jag inte ska orka upprätthålla ett sunt och någorlunda normalt liv.

Jag är rädd för att min mamma ska insjukna mer, att pappa ska dö. Att min bror ska supa sig själv till en livsfarlig situation. Att ****** ska överge mig, att jag för evigt ska förbli såpass ensam som jag idag är.

Att jag aldrig kommer klara av att känna mig normal i sociala sammanhang. Att jag aldrig ska sluta vara så misstänksam. Att jag ska misslyckas, med allt. Att jag aldrig ska få mina tänder fixade. Att jag aldrig ska klara av eller få uppleva känslan utav samhörighet.

Att jag aldrig ska känna vad det är jag vill i livet, vad jag vill göra, vad jag drömmer om. Att jag aldrig ska bli nöjd, att jag alltid ska vara lika rädd. Att jag glöms bort, att alla egentligen får veta vilken äcklig människa jag egentligen är.

Jag är rädd för att ta konflikter, jag är rädd inför auktoriteter, jag är rädd för att bli mobbad i min kommande klass. Jag är rädd för att inte klara av skolan. Jag är rädd för att dö, i lungcancer. Jag är rädd för att jag aldrig någonsin har njutit i livet.

Jag är rädd för att jag aldrig kommer förändras. Att jag hamnar tillbaka i mitt gamla destruktiva sätt att leva. Att jag överges, att Sarah är arg på mig. Att jag aldrig ska bli duktig på något.

Att ingen ser mig som den människa som jag är. Att det bara kommer bli värre i världen, att exponeringen utav kvinnor förvärras. Att jag faller offer för något äckligt igen. Att jag inte ska kunna få barn, att jag aldrig ska vara självständig.

Jag är rädd för att aldrig känna mig värdig att älskas. Jag är rädd för att jag kanske inte är värd att älskas. Jag är rädd för att jag inte är älskad. Jag är rädd för att vara beroende. Jag är rädd för att dö ensam. Jag är rädd för att jag aldrig ska kunna få riktiga vänner.

Jag är rädd för att jag ska förlora det lilla som jag har. Jag är rädd för att jag aldrig skulle kunna skapa mig ett värdigt, nytt liv.
Jag är rädd för att bli fulare, jag är rädd för att inte värderas, tycka om.

Jag är rädd för livet.
Känslor.
Tankar.
Människor.
Kärlek.
Hat.
Sorg.
Avvisande.
Misslyckande.
Sökandet.
ALLT.