Ni tror ni vet

Ingenting är okej.
Jag är bara jobbig. Jag tjatar och kan inte vara normal. Nöjd och tyst. Jag tror att det kanske vore lika bra om jag inte fanns i närheten utav andra människor.
Jag tär på deras välmående.

Fattar inte varför som jag ens ska ha en röst. Den ger bara ifrån sig irriterande ljud. Ord, sådana ord som ingen vill lyssna till. Jag är bara en enorm börda och bör kvävas tills jag håller käften.

Ingen vill förstå mig. Jag är bara en hypokondriker som tror mig lida utav varje sjukdom som skulle kunna passa in på mig som person och de problem som jag har.
Men vi får väl se då, när jag väl börjat samtala med en psykolog vad som sägs.

Vad hon/han kommer fram till.
Skulle egentligen vilja hämnas igenom att bara försvinna. Bort ifrån alla som är så jävla självupptagna att de inte bryr sig ett skit om mig.

Jag kräver väl för mycket, för mycket uppmärksamhet. För mycket förståelse. Kanske skulle jag bara ut och supa skallen av mig, leva som förr. Fortsätta som om att allting är bra, låtsas som om det är så jag vill leva.

Att jag är nöjd och mår som en prinsessa. Jag vet inte vad det är som krävs utav mig. Mer än det som jag kan märka av utifrån era ageranden och era tydliga handlingar och ord som får mig att känna mig som om jag är betydelselös.

Mina problem tas inte på allvar och jag är bara en hysterisk idiot. En liten förvirrad tjej som borde lära sig att ha pli på sig själv. Varför kan hon inte bara skratta lite? Varför kan hon inte bara vara som andra? Varför är hon så lat?

Varför är hon så tråkig?
Jag orkar seriöst inte mycket mera.
Måste bort. Bort bort. Långt åt helvete bort. Kanske ringer jag psyket åker in en kväll. Försvinner.

Glömmer bort allt. Blir bättre.
För jag bryter sakta men säkert samman.
"Men du är mycket bättre nu är förr".

Utåt sett.
UTÅT.

JAG FATTAR INTE VAD MER JAG MÅSTE SÄGA ELLER GÖRA FÖR ATT BLI TRODD?

Och jag vet heller inte om jag snart vill mer. Snart är jag slut. Ur funktion.